Carl Hamilton och mångkulturen

 

 

 

 Att göra bort sig på premiäravsnittet av Halal-TV kan knappast kallas god timing, det har Carl Hamilton fått erfara. Det första avsnittet skulle handla om klass, men kom i stället att ge upphov till den debatt som med jämna mellanrum dyker upp.

 

Är det oartigt att inte ta i hand? Det är oartigt att inte hälsa – hur man sedan hälsar är desto mindre viktigt. Så resonerar uppenbarligen inte Carl Hamilton, som t.o.m. gick fram och tog tag i en av programledarnas händer. Skulle han ha tillgripit en så drastisk metod om en vältränad man eller exempelvis en from judinna inte velat skaka hand med honom? (Det sistnämnda hände mig faktiskt en gång i Israel.) Skulle Hamilton ha bett judinnan att åka hem till Israel?

 

Jag gissar att Hamilton inte är ensam utan att en stor del av svenskarna faktiskt undrar över varför vissa muslimska kvinnor inte tar män i hand, och en diskussion med Hamilton i frågan skulle säkert ha kunnat vara givande för tittarna. Naturligtvis såvida Hamilton inte försökt lösa dilemmat genom att tillgripa fysiska metoder (jag kan bara föreställa mig hur reaktionerna skulle bli om jag som man gick fram och började rycka tag i en kvinna). Efter denna oförskämdhet hade han mage att anklaga de två programledarna för att vara oförskämda.

Hamilton sa i SVT:s Debatt att han säkert skulle ha kunnat godta deras vägran att skaka hand, men han ”kände inte” att han fått en tillräcklig bra förklaring från dem. En sådan bedömning är onekligen subjektiv och man kan förmoda hans islamkunskaper är starkt begränsade eftersom han var tvungen att fråga. Men hans tal om att ”vi svenskar” minsann tar i hand och att man annars får bo i en jordhåla (alternativt i Iran) tyder på att han faktiskt inte skulle ha nöjt sig med annat än en handskakning.

 

Incidenten väcker emellertid en mycket större fråga till liv, vilket också framgick i Debatt (där Hamilton slank undan utan att be om ursäkt för sitt avskyvärda och kränkande beteende). Sverige är hem åt många olika folkgrupper: etniska svenskar (som vi så vackert kallas), ryssar, kurder, araber, hinduer, svarta, latinamerikaner, m.fl. I det moderna Sverige råder konsensus att alla är lika mycket värda och att ingen bör diskrimineras på grund av påbrå (därmed inte sagt att diskriminering och rasism inte existerar). Men som exemplet med Hamiltonincidenten klargör blir det inte mångkultur bara för att olika folkgrupper råkar bo i samma land, inte så länge alla tvingas underkasta sig majoritetens alla seder och bruk. Vi har mångfald*, men inte mångkultur.

 

Jag vågar påstå att mainstreamdebatten i dagens Sverige till sin natur inte är rasistisk – trots att rasistiska undertoner tvivelsutan existerar – av det enkla skälet att man inte motsätter sig mångfald (dvs. olikheter i form av folktillhörighet, religion, hudfärg, etc.) utan ställer sig tveksam till mångkultur i de fall främmande normer på ett eller annat sätt krockar med nu gällande. ”Man tar seden dit man kommer” är en alldeles utmärkt grundprincip, men det innebär inte att majoriteten har rätt att sätta sig över enskilda individers rättigheter.

 

Som minoritet i Sverige är man mer utsatt än majoriteten. En stor del av moskéer, muslimska organisationer och framträdande muslimer i Sverige får motta hot- och hatbrev och utsatts för trakasserier av olika slag. Om man vill undvika kränkningar är det säkraste sättet att frångå handlingssätt som avviker från huvudfårans norm (sliter man av sig slöjan offentligt väntar oändliga applåder). Jag argumenterar inte för att alla minoriteter glatt ska underkasta sig majoritetens normer, jag konstaterar bara att läget är som det är och att samma debatt dyker upp gång på gång av en orsak: en stor andel svenskar – inklusive invandrade – tycker att anpassning är det enda som gäller.

 

”Det handlar om hur vi svenskar vill leva”, sa Carl Hamilton under diskussionen med programledarna. Jag tror nu inte att Hamilton är rasist; både han och jag är uppväxta i ett samhälle där flickor och pojkar – senare kvinnor och män – inte lever segregerat på samma sätt som i andra delar av världen. För oss är det främmande att män och kvinnor inte tar varandra i hand. Hans agerande i just detta fall var rasistiskt och oförskämt – få svenskar skulle ha betett sig som honom. Hans saknade all respekt för andras vilja. Men hans kommentar berör just det som saken gäller: vill vi leva i ett mångkulturellt Sverige, eller vill vi att alla ska anpassa sig efter gällande normer?

 

/Kristoffer Larsson

 

*En användbar definition av begreppet: ”Mångfald innebär att alla människors lika värde respekteras – detta oavsett ålder, kön, könsöverskridande identitet, sexuell läggning, trosuppfattning, funktionshinder eller etnicitet.”

Källa: http://www.riksdagen.se/templates/R_Page____1599.aspx

 

Nu har vi tyvärr fått reda på var Janne Josefsson står

 

 

Torsdagens ”Debatt” var ett stort nederlag för SVT Göteborgs trovärdighet. Under
hela programmet ville Janne Josefsson dra ämnet från Carl Hamiltons
klavertramp till påstådda uttalanden från muslimernas sida. Vad har
någons åsikter om sin dotters simmande med Carl Hamilton att göra? Vad
har Cherin Awads åsikter om dödsstraff med saken att göra?

Hela ”debatten” (citattecknen torde nu vara uppenbara) verkar snarast
vara till för att dra uppmärksamheten från Carl Hamilton och att
smutskasta muslimerna som deltar. Att kalla programmet i fråga för en
debatt är att våldföra sig på det ordet. Janne Josefssons sätt att
leda ”debatten” var synnerligen oprofessionellt – en debattledare
skall åtminstone försöka verka neutral. Efter kvällens ”Debatt” torde
det vara uppenbart för envar att Janne Josefssons sympatier ligger hos
sin ”kompis” Carl Hamilton, samt att han är fullständigt inkompetent
som debattledare.

Nu vet vi var Janne Josefsson står, låt oss aldrig luras av han och
hans vänstervänners vänlighet mot muslimer. Svenska debattörer älskar
invandrare och muslimer – så länge som dom är förtryckta. När man
uppfattar att muslimerna i fråga har något slags inflytande skall man
markera mot dem. Halal-TV och dess programledare har smutskastats av
islamhatande debattörer i media långt innan det ens sändes. Blotta
tanken på att troende muslimer skall få synas i media har gett dessa
islamhatare blodstörtning! Kvällens debatt var inget undantag.
Josefsson borde skämmas när han har mage att kalla Islam för
odemokratiskt och barbariskt!

Carl Hamiltons hyckleri i frågan blir än mer uppenbart varje gång han
försöker förklara sig. Att – som han uppenbarligen gjorde – fysiskt
tvinga någon, som inte vill det, att skaka hand är ett uppenbart
övergrepp på den personens integritet. Att sedan ha mage att uttrycka
sig i termer av att ”hälsningar är något som vi kommer överens som” är
ju ett skämt eftersom det enbart är hans sätt att hälsa som är
accepterat.

För övrigt skall Hamilton inte försöka mästra andra människor och tala
om för dem hur man skall bete sig i Sverige. Hans eget agerande går
fullständigt på tvären mot den Svenska grundprincipen att man
respekterar andra människor och deras åsikter!

Den enda handlingen som någon kan göra efter Carl Hamiltons angrepp är
den ökända ”pudeln”, men det kommer aldrig att hända. Carl Hamilton är
ju en medelålders, vit man med makt och inflytande – varför skulle han
någonsin nedlåta sig att be en så uppenbart underlägsen varelse som en
ung muslimsk tjej om ursäkt. En ursäkt hade varit det enda raka, men
en sådan får vi nog aldrig se.

/Bengt

 

 

 

 

Rättighet, frihet & ansvar

 

 

Det talas om yttrandefrihet, om demokratiska och/eller mänskliga rättigheter. Det talas om kränkningar, om vad man ska tåla, och om att ta seden dit man kommer. Att uttömmande behandla dessa saker inom ramen för detta sammanhang låter sig inte göras, men ändå vill jag drista mig till ett försöka lite grann. Jag ber om ursäkt för de fel och brister som många läsande ögon kan finna och som jag missat, eller inte förstått. Jag ber om ert tålamod.

 

Vad krävs för att man ska kunna uppleva och utöva friheter och rättigheter? Svaret beror kanske på vilken inställning man har. ”Den starke har rätt” betyder till exempel att jag kan slå eller skrämma mig till frihet och rättighet. ”Allt och alla har/är rätt” betyder att allt är lika mycket rätt och fritt, vilket i sin tur innebär att ingenting har något värde (total relativism).

 

Jag har bott, arbetat, rest, levt, i många olika länder, kulturer och sammanhang. Jag har försökt att förstå, att passa in något så när, men jag har aldrig kunnat göra mig själv till någon annan än den jag är. Född i Sverige, blond, blåögd och med så svensk släkt att man måste ta till sysslingar för att hitta utländska medborgare i min släkt. Betyder detta att jag passar alldeles perfekt i Sverige och att andra ställen är mer eller mindre besvärliga? Nix, det gör det inte.

 

Jag känner ett ansvar (det tredje ordet i rubriken). Jag vill inte såra mina medmänniskor, vare sig jag befinner mig i Sverige, Egypten, Israel, eller Samoa (eller någon annanstans). Om jag till exempel anser att det är en del av min yttrandefrihet att göra bilder av någons gud på ett sätt som jag vet starkt upprör någons känslor så kan jag ta mitt ansvar och låta bli. Utan ansvarskänsla tycker jag att jag förverkat min rättighet i det avseendet.  Vad ska jag med min totala frihet till, om alla andra också har sin? I en värdelös (dvs. utan värderingar) värld är ju allt inget och inget allt. Ingen kan då begära något av mig, och jag inget av någon annan.

 

Jag kan inte lämna mig själv någonstans. I Egypten kunde jag inte bara bestämma mig för att vara muslim. Jag hade inte velat att någon i något av de länder och områden där jag varit skulle ha retat upp sig på att jag inte var precis som de som redan bodde där. Jag har försökt att lära mig, att observera och fråga. Jag har gjort misstag och ibland haft sådan tur att jag fått tillfälle att be om ursäkt. Ibland har jag säkert inte ens insett mina misstag. Jag begår misstag också i Sverige, misstolkar ett sammanhang, gör eller säger något som sårar (ett hetsigt humör bidrar tyvärr till detta).

 

Det finns de som inför det som de upplever som nyheter eller olikheter blir nyfikna. Det finns de som blir rädda, och det finns de som blir hängivna (och säkert de som förblir likgiltiga). De nyfikna vill förstås lära sig mer. De allmänt rädda kan i dessa sammanhang kallas xenofober och med avseende på religionen Islam, islamofober. De hängivna ”goes local” för att använda ett uttryck som till exempel ofta används inom social/kulturantropologin (innebär att de helt släpper det forna/egna och uppgår i det nya/andra).

 

Behöver jag som svenne i Sverige frukta en muslim i dennes egenskap av muslim (eller invandrare och muslim)? Man måste fråga sig vad man ska frukta i så fall. Har jag verkligen all nödvändig kunskap så att jag inte riskerar att känna fruktan (och därmed förknippade känslor) för min medmänniska av ren okunskap, eller kan det vara möjligt att jag borde veta och kunna mer än jag gör? Behöver jag vara nyfiken och intresserad? Det tror jag, åtminstone tycker jag det är konstigt att inte vara det. Vem vill inte veta, kunna, uppleva osv. mer än hittills? Att inte känna intresse och nyfikenhet är intellektuell och själslig död. De hängivna finns slutligen alltid, på alla ”sidor” och är i allmänhet få. Jag har personligen ingen säker uppfattning, men de verkar som att de jag mött ibland bytt ut ett alltför välkänt tomrum mot ett alltför okänt.

 

Sitter hela min självuppfattning som svensk i möjligheten att få ta personer av motsatt kön i hand när jag träffar dem? Vad säger det om mig om det är så? Vad säger det om mig om jag blir provocerad inför risken att bli utan handssvettsutbytet? Artigt och respektfullt vill jag hälsa på den jag möter och vill då avväga mellan vad som är viktigt för mig och vad som är viktigt för den jag hälsar på. I Sverige är jag van att ta de flesta i hand och räcker fram handen. I allmänhet får jag en hand från andra hållet och gör det man brukar. Hälsar jag (som är man) på en muslimsk kvinna är det möjligt att hon föredrar att sätta handen mot bröstet i stället. Då kan jag göra likadant. Hon påpekar detta och jag är glad att jag inte hunnit göra bort mig genom att rycka tag i hennes hand. Är min svenskhet kränkt och inte respekterad nu? Kunde vi genomföra en hälsning med bibehållen artighet och respekt gentemot varandra? För mig hade det gått utmärkt att ta en främmande kvinna i hand, ja till och med krama henne. Men det hade varit mycket jobbigt att tvinga på henne en hälsning som hon inte vill ha. Kan man säga att hon vann, eftersom vi gjorde på hennes sätt och inte på mitt? Nix. Vi gjorde ju på ett sätt som fungerade utmärkt för båda. Jag kan hälsa på alla främmande kvinnor på det sättet utan att känna sorg och saknad över uteblivit utbyte av handsvett. (Tycker jag att Carl Hamilton är en fjant? Ja, men det har jag å andra sidan tyckt länge.)

 

Ansvar är så att säga början och slutet. Var och en har ett ansvar gentemot sina medmänniskor. Försök förstå, försök lära dig mer, försök inse ömsedighetens fundamentala krav på var och en. Det är bara inom en sådan ram man kan tala om friheter och rättigheter.

 

 

/Lars

Inte ett öre till Röda korset!

Vill ni ha bevis på rasismens kokande heta aktivitet och att invandrare ofta håller i dess främsta fanor? Vill ni ha bevis på det hat, som svensk media vanligtvis reserverar för den vite svensken som en evig skammens stämpel på pannan, och som invandrare, som kan vara lika basunerande av, oftast kommer undan med? Vill ni ha bevis på hur detta utnyttjas till maximum av dessa invandrare? Följ med på en pågående äventyrsresa!

Halal-tv kommer att börja sändas i dagarna. Helvetet har brutit lös på sina fronter. Farhågorna kretsar kring ett par besjalade fruntimmers fräckhet att synas på public service TV och vem som, efter detta program, blir första steningsoffret på svensk mark. I likhet med tidigare offentliga kontroverser återkommer en viss självutnämnd expertklick med facit i handen och dikterar för den, i dubbel bemärkelse, blåögda svensken – såhär ligger det egentligen till, jag vet bättre eftersom jag är en insider. Det spektakulära är att skrynklar man ihop artikeln och kramar ut det man kan krama ut så rinner det av en seg, svavelosande och frätande vätska som i dagligt bruk kallas förvanskande dubbelmoral. Allas vår såg- och yxbärare, den alltid villige, den alltid törstande Dilsa Demirbag-Steen är, som förväntat, fanbärare.

Hon inleder ödmjukt med att såga och hugga allt som hon kommer åt. Idén är fel, programmet är fel, valet av aktörer är fel, journalistiken är under all kritik, producenten är åt skogen, SVT är igensnöad – och detta bara efter att ha läst om programmet. Detta, och det är hon noga med att påpeka, gör hon delvis för alla <i>andra</i> muslimer som, enligt hennes schablonlista, inte passar in i den bild SVT kommer att visa upp. Där dog euroislam som vi hade uppfattat den, för att Dilsas varningar om kvinnor med sjal inte togs på allvar. De universala tankarna hon, ännu en gång, påpekar i artikeln sammanfattas i nedanstående citat:

Det finns många möjligheter för public service att inom ramen för god journalistik lyfta fram mångfalden som präglar den muslimska delen av befolkningen utan att reducera denna grupp till djupt troende, beslöjade, homofobiska nykterister som anser att kvinnor ska vara oskulder fram till äktenskapet och förordar stening vid otrohet.

Hur och varför detta tolererat respekteras kan endast var och en besvara för sig själv, men på offentlig mark finns det ingen annan tolkning än silkesvantar och ett klart önskemål från medias sida om djuprotade provokationer. God journalistik är nyckeln i detta som fäller mångas ansikten. Huvuden kan inte rulla när så många håller om ryggen på varandra, men detta skall icke försakas. Ansvarige utgivaren har replikerat Dilsas påhopp, och en viss ordväxling följer mellan Dilsa och ett av programledarna. Notera det PK-patos som Dilsa visar upp, främst i titeln, men också i texten.

Min protest riktas mot den raljerande Dilsas glorifierade påtalanden om neutralitet, god journalistik och pressetik och hur mycket av detta som efterlevs av henne själv. För ett tag sen hamnade hon i en schism med den svenske Turkietdiplomaten Ingemar Karlsson över hans bok “Kurdistan, landet som icke är”. En ideologisk och definitivt inte journalistisk sågning av Karlssons bok föranledde ett ilsket svar från Karlsson. I dess kölvatten passade Dilsa och hennes allierade fp-kurder på att massakrera alla kritiska och oppnerande röster i sin väg, även sådana som var av samma skrot och korn men som ville nyansera bilden. Däri återfanns siande kritik mot Karlssons så kallade “tvivelaktiga intentioner” samt uppblåsande av petitesser såsom Karlssons användande av arbetsmailet.

Ett allvarligare exempel är Mana-affären. I egenskap av uppdragstagare i en referensgrupp i svenska kulturrådet drog hon i så många trådar hon kunde för att beröva Mana på stöd, med motivationen att tidningen var antisemitisk och rasistisk. På debatt konfronterades hon ansikte mot ansikte, och påpekade att hon hade blivit “felciterad” och det var kvalitén på artiklarna hon vände sig emot. Felcitering är också det argument hon ratar från Cherin Awad och som hon istället använder som argument till sina ords fördel. Inte nog med att hon försökte, mot allt vett och förnuft, och ännu mindre god journalistik, att använda sitt inflytande för att sänka en ideologiskt opponerande tidning, utan samtidigt använder hon ett argument mot personen ifråga trots avståndstagande.

Det är mellan dessa rader man läser farhågorna. Cherins uttalande och hela hennes deltagande i programmet är enligt Dilsa en belastning, där avståndstagandet inte är något annat än ett spel för galleriorna. Denna medvetna misstänkliggörande är högklassig i dess timing. Om vi ska ta Dilsas ord för det så kan vi inget annat än se detta som någon hon själv exemplifierar. Detta betyder att hennes sprickfärdiga aggressivitet och osande attackerande på all opposition är endast ett symtom på hennes inställning. Jag blir mörkrädd! Hennes makt inom riksteatern och svenska institutet må rimligtvis hållas inom reell styr, däremot är hennes ställning som styrelseledamot i Röda Korset nedslående i sammanhanget. Jag blir rädd när en person, som använder koranreferens som invektiv, är i en position där hon bokstavligen avgör vem som ska få medicinsk hjälp och vem som ska lämnas åt sitt eget öde. Röda korset var inte omedvetna och jag kan inte lita på att mina pengar flyter herrelöst ur händerna på en opportunist, som flagrant manifesterar sina egna tvivelaktiga intentioner. Blir världens nödställda muslimer utan om hon får bestämma? Kommer hon att beröva hushåll där besjälade kvinnor finns? Jag vill inte riskera detta och om 20 år se tillbaka på ett maktmissbruk som kostat människor livet. Det finns otalt med andra organisationer där hjälpen och hederligheten i uppgiften är i fokus och där man kan gå med gott föredöme – i verksamhet och i ledning. Fy på er, svenska röda korset!

 

/Zheer

What is Morality?

One visit to employment agency got me to question morality after the lady who taught us how to write CV asked me what I did in Yemen and when I told her that I was teaching yoga then she asked if only to women considering your dress-code and I said “yes only to women but even among women we do not show our body.” As I always feel I must explain myself and defend Islam I added that “well I have always been moral even before Islam (I had already told her that I have been a Muslim for 3 years just to show her that once faith enters heart what was normal is longer normal).”  We got into the topic of freedom and free will also. When I told her that I am free being dressed like this then she had to say that she is free too.

 

Also earlier when the class began she had to say loudly that everybody was in the class yesterday except Angelika. At the moment I did not think about her way of saying it but after having the conversation with her and finding out her attitude toward covered women and her way of just making statements but refusing to really listen to what I have to say. She even tried to tell me that there is no such thing as sins, then got into how the church oppressed people and how Sweden used to be like that too back in the days when it was a shame to have a child outside of marriage.

I told her that Buddhism is closer to Islam than Christianity and Judaism in some ways and that I also read Taoism because when I said there is lots of wisdom with Islam and I love Islam then she said but Buddhism has lots of wisdom too. I wanted so badly to say that Islam is the complete system holding on to all good from all religions and leaving the bad as it is the last religion and Muhammad peace be upon him is the last prophet but no point talking to somebody who does not listen. She tried to tell me that there is nothing wrong with sexual pleasure – no shame and I told her that Islam is not against sex like Christianity but she was into her own world. I wanted to tell her that marriage is half the religion in Islam so isolation is not allowed in Islam. Actually it is easier to worship God the All-Mighty when married and having ones physical needs satisfied, so it is recommended to get married. She tried to tell me that life is just about living here and now – enjoy life. Again I tried to explain to her that exactly true believers – true Muslims are very happy to live life and they for sure live in the here and now because they are very aware of the fact that there may not be a tomorrow – that death can come at any moment but she did not listen.

So anyhow when I said “I have always had strong morality” she asked me what morality is. I knew what she was trying to get at it – either to say there is no morality or it is what one makes it too or that one can be moral without covering up. Always I do not know what to say but that did not matter because she did not listen anyway but this question bothered me for the rest of day and so late night my hand took the pen and began writing.

 

Morality is to know what is right and wrong – just ask your soul for the answer because the soul, our inner deeper voice knows for example that it is wrong to kill and our inner self want to settle down with one partner. Sweden is actually practising Islam in many ways regarding honesty, loyalty, punctuality, trying to stick to a relationship as long as possible so do not tell me that there is something wrong with giving oneself to one person.

 

You asked this question as if you already have the answer and your answer is the right one that either there is no morality or more likely morality is what you make out of it. Whatever you think about it, your way of asking was to say to me that I should wake up and literally laughed at my view of morality although I did not get to express myself nor would you have listened.

 

Well the problem with asking our soul is that we have difficulty trusting our inner voice if we even can hear it from all sins… Yes there is such a thing as sins because a sin is the same thing as a broken rule-law and all societies/cultures in the world have a system of rules, so you cannot escape following some sort of rules and regulations except I you decide to break the law that punishes murder and decide to kill – play God and take life from a human being.

 

However there is a great difference between manmade rules and divine rules. The laws that mankind create change over time when somebody received a gift from God – extra intelligence to figure out the flaws in a particular law and theory, while divine rules such as the ten commandments never change but rather stay the same like a solid tree, unmoved. No matter what weather it is or time period – generation, divine rules remain unchanged as if they are firmly built into our heart and soul.

 

We just know its wrong to kill, cheat, steal, backbite, oppress, disrespect etc – we know it when we feel guilty for our behaviour – a sign that our spiritual heart is still alive. We just know or our soul, inner voice knows that’s why we react to powerfully to the news of incest, murder, finding out one’s husband or wife have kissed another…

 

What is normal? Following the majority of people and opinion…Most of the time majority of opinion does not hold on to the truth.

 

As it is natural to submit to something we as human beings – God’s creation will submit either to a human being, cow, natural phenomena like the sun or moon, a picture, a statue, idols or our desires – our ego, if we do not submit to the one and only Creator of everything.

 

So it is just  to use the free will wisely thus free will is a gift from God but also a tool for our Creator to test us. We must consider what is better and healthier to submit – consider the consequences of submitting to creation and consequences of submitting to our Creator who knows us better than we know ourselves.

 

Question your life and surroundings. Do not follow people but follow your inner voice – true self is all I can say right now and that will be my way of ending this article focusing on morality. May be hard to listen to that deep voice from within when we are surrounded by whisperings from people…

 

Time up so I am leaving you with these words that my hands have been writing today.

 

/Ayesha

 

SÄPO! Kom och utvisa mig!

Läste för ett tag sedan en artikel[1] som handlade om den i förhand dömde (och än så länge oskyldige) Hassan Assad som riskerar att utvisas till Jordanien på grund av så kallade hemliga ”bevis” på att han är en terrorist och ett säkerhetshot mot landet (Lars Leijonborg jublar! Äntligen börjar folk tro på hans sagor om internationell terrorism och dess ”omfattande” verksamheter i Sverige!). Nu ska denna artikel varken handla om Hassan Assad eller Lars Leijonborg utan om bevis och om SÄPO.

Låt mig bara klargöra en sak först, vad är bevis? Enligt wikipedia: ”Ett bevis (även kallat slutledning eller härledning) är en övertygande argumentationskedja som visar att en viss slutsats (konklusion) gäller, förutsatt vissa grundvillkor (sanna eller giltiga premisser)”[2].

Så bevis är alltså ”en övertygande argumentationskedja” förutsatt att det har vissa ”sanna eller giltiga premisser”. Innebär det då inte att om man, som SÄPO anklagar någon för terrorism och säger sig ha bevis, men inte fyller kraven för att kalla det för bevis (kom ihåg att de inte argumenterat för bevisen och inte har lagt fram någon som helst premiss för varför han är ett säkerhetshot som är sann eller giltig), att det inte är något bevis? Jag menar, om jag säger att jag har en examen i teknisk fysik till en arbetsgivare men vägrar att visa att mitt uttalande har någon som helst sanningshalt (dvs vägrar lägga fram premisser) men hela tiden påpekar att jag har bevis, ska arbetsgivaren anställa mig?
Även SÄPO hade nekat en arbetssökande ett jobb om de förde samma resonemang som de själva gör.

Men vad handlar dessa så kallade ”bevis” ytterst om? Kan det ha att göra med att Hassan Assad råkar vara muslim, råkar vara en aktiv muslim? Råkar ha arabiskt påbrå? Råkar vara givmild med sin ekonomi och skänker pengar till folk i nöd? Råkar det vara så att det folket i nöd råkar vara palestinier? Råkar det vara så att Hassan Assad är emot ockupationen av palestinierna och emot massmord och etniskt rensning? Råkar det vara så att Israel och USA, som just nu bär fronten i islamofobisk och zionistisk politik styr den svenska underrättelsetjänstens politik? Råkar det vara så att Hassan Assad helt enkelt är en nagel i ögat på Israel och USA?

Om detta är grunder för SÄPO:s bevis, så har jag följande att säga:
Jag är muslim
Jag är en aktiv muslim
Jag ser arabisk ut (fastän jag inte är det)
Jag tycker om att skänka pengar till människor som dör av svält
Jag tycker om att skänka pengar till palestinier som dör av svält
Jag är emot ockupation, massmord och etnisk rensning av palestinierna
Jag är en nagel i ögat på Israel och USA eftersom jag öppet kritiserar ockupationsmakterna, Israel och USA:s politik och samtidigt är en muslim med arabiskt utseende.

Så nu har jag gjort det offentligt. Bättre ”bevis” kan ni inte få SÄPO! Så kom och utvisa mig! Ni vet vart jag finns… eller hur?

/Amir

 

Därför är jag överens med Salman Rushdie och Ayaan Hirshi, Del II

 

Det är möjligt att omarbeta begreppet islamofobi, men är det nog med motivation för ett reellt behov? Är det rättfärdigat att lägga energi på att strukturera upp semantiken, eller ödslar man värdefull tid på överflödig formalism? Kan denna detaljstyrning vara av allmännytta eller finns det risk för kontraproduktivitet?

Jag talar nog inte bara utifrån personlig erfarenhet när jag menar att den absoluta övervikten av individer, som på ett eller annat sätt, hyser fientliga uppfattningar mot muslimer och den muslimska livsstilen har ett medvetet beslut liggandes bakom fientligheten. Om så okunnigt, om så irrationellt, om så orealistiskt så är kärnan medvetenheten i beslutet. Detta medför ofta en svårpenetrerad isolering runt denna kärna, där felaktigheterna i dess beståndsdelar till trots så är det menlöst att föreslå korrigeringar. En del har misslyckats med att särskilja mellan läran islam och dess utövare muslimer. De intresserar sig inte för särskiljning och således blir den gement kritiska inställningen ihåligt onyanserad med en diminutiv tankekarta över orsak och samband. Andra åsamkar medvetet en mixtur av dessa 2 begrepp, vars fördel blir en underlättad enkel väg ur det egna resonemanget. Om korsningen sker på detaljnivå så anser man sig ha rört om i den så pass mycket att även om man inte kan dela på kryddorna så smakar hela grytan av dem. Begrepp som kulturrelativism används vidlyftigt och godtyckligt flitigt, där det får stå för en del som det inte ansvarar för och berövas rätten att tala för andra aspekter som det faktiskt kan förklara.

Rätt etikett på rätt vara kan heller aldrig fel. En korrekt lösning på ett problem är beroende av korrekt utgångspunkt med korrekt definition av problemet. Hat mot islam och muslimer är inte något förmodat. Utöver differentieringsaspekten så kännetecknas det av en rigoröst genomtänkt fientlighet med invasiv och infiltrativ karaktär med tydliga inslag av avsiktlig demonisering och domedagsretorik. Det är ett väldefinierat och skarpkantat kluster av individuellt skiftande sektioner i form av icke-sjuklig rädsla, xenofobi, främlingsfientlighet och rasismens olika kategorier. En person med denna inställning passiviserar inte på sin egen kammare, utan söker aktivt upp plattform och podier för sin åskådning, något som illustrerats av bl a EXPO och DNs artikelserie. Ett huvudsakligt syfte är en avgränsning mellan det som upplevs som egna sfären och det som är det inkräktande islamiska/muslimska. Fientligheten kan ha vitt avskilda drivkrafter såsom personliga erfarenheter eller upplevelse av hot mot den territoriella suveräniteten, mot den egna kulturen, mot den nationella ekonomin, mot livsstilen, mot rådande normer, mot vardagssäkerheten, mot grannsämjan – eller alla på samma gång – och samtliga trycks felaktigt ihop under samma benämningsrubrik. Detta är ett ospecificerat förlegat sätt att betrakta den högst destruktiva problematiken, som faller offer för en uttrycksrelativism vars krusningar får multipla efterhandseffekter.

Missförstånd och missbruk av uttryck är i sig själva starka motivationer för fler välavgränsade definitioner, som då skulle fordra decimering och förädling av ordens betydelse. Utrymmet för felanvändning blir betydligt mindre vilket resulterar i att det lätt kan upptäckas. En tydlig konsekvens av missförstånd är att trots att diskussioner fortgår så talar de diskuterande förbi varandra. En mötesgrund blir avlägsen då olika aktörer befinner sig på olika breddgrader inom samma definition. I dess missbrukande sammanhang kan ordets bredd vara ett mäktigt avskräckelsevapen för att skapa en buffert för ett eget intresse, som i annat fall lätt skulle ifrågasättas. Samtidigt är det känt att begreppet missbrukas flitigt på en raljerande nivå i syfte att locka sympatier för den egna uppoffrade ställningen. Värt att nämna är också att den frekventerar islam- och muslimfientliga sidor, dels som stolt oppositionsemblem och dels som offergörande av den egna förmenta och sakliga argumentationen. Samtliga faktiska scenarion är bidragande till ordets devalvering och behovet av uppdelning.

Kanske kan detta åstadkommas med nya latituder med islamofobi som rubrik, kanske via subkategorier. Problemet är dock inte unikt för det svenska samhället och språket och den felaktiga användningen är vitt spritt över världen. En av de mest explicita och bisarra erfarenheterna av fientlighet jag haft var när jag studerande vid karolinska institutet. En kvinnlig läkarstudent och före detta vän fann fog för att kränka mig som muslim med utländskt ursprung. Jag var en ovälkommen ohyra som snarast borde snarast försvinna från Sverige. Det som är viktigt att poängtera här är att hon själv var en Erasmusstudent, en spanjorska och skulle studera hos oss i 1 år och sedan återvända hem. I sin definition av europé läste hon in en medfödd rättighet till kontinenten som var överlägsen min inflyttade existens. För henne var jag inte en student, inte en svensk medborgare, inte en kollega och inte ens en vän – jag utgjorde en enda, för henne, högst störande faktor. Att jag var i princip var född här, hade hela min skolgång här, var en skattebetalare, en medborgare med familj och andra rötter här i Sverige hade ingen plats i hennes ekvation om mig. Detta illustrerar den essentiella stödpelaren i det som utmärker islam- och muslimhatet. Hatet är mycket allvarligt på grund av dess blinda alienation och dess utstötande idé. Ur en reduktionistisk utgångspunkt påtalar denna inställning en genomgripande och fördömande syn på muslimer och islam. I detta återfinns det förgångna, nuet och framtiden. Detta exemplifieras av den flagranta historierevisionism som många iscensätter, där prominenta händelser får uppdaterade ogrundade tolkningar. Resultatet blir ett förväntat sammelsurium av slutsatser där positiva och vältalande aspekter på islam och muslimer dementeras eller omstruktureras till att vara icke-muslimsk förtjänst. På så sätt argumenterar man fram en kedja av händelser med dess rot i den kvasiglorifierade historien som gett upphov till det förkastliga nuet, och om ej förhindrat, den mörka framtiden.

Salman Rushdie, Ayaan Hirshi, Irshad Manji och de andra undertecknarna anser att islamofobi är en illusion vars enda uppgift är att skrämma. Jag instämmer i denna slutsats. Islamfobi är en illusion, för problemets överväldigande merpart har inget med oskyldig lättbotad rädsla att göra. Islamofobi används för att skrämma kritiker till tystnad, i rädsla för att dumförklaras och förpassas till okultiverade ociviliserade marker när man för fram befogad kritik mot ogrundat hat mot muslimer och islam. Islamofobi är en defekt syn på realiteten, där individer som innefattas i ett visst självutformat mönster, exkluderas i dess definition av en informell men enhällig allmänhet. Jag instämmer i slutsatsen, skillnaden är att jag ser problemet med hat islam och muslimer som ett mycket allvarligt problem. Det är en svulst på mänskligheten och den självtitulerade civiliserade världen och inte en bisak i den idealiserade verkligheten debattörerna tillägnar sin tilltro till. Vi behöver begrepp där ansvaret för det medvetna beslutet kommer fram och där vi ser det ovillkorliga onyanserade hatet utan att vi tar hänsyn till individens egen kultur, ursprung eller bakgrund. Vi behöver begrepp som neutraliserar ovidkommande sidofaktorer som i annat fall används för att ge företräde för ordens yttrare. Vi behöver begrepp som desarmerar masker och som lägger fokus på den hatiska fixeringen som degraderar islam och muslimer ur alla möjliga synvinklar och som gör magnituden rättvisa. En gång sades det att när Dahlin gjorde mål så blev skinnhuvuden tysta. Nu undrar jag vad som händer i den antimuslimska och -islamiska sfären när Zlatan klackar in den?

/Zheer