Ta seden dit man kommer

En arbetskollega sa till mig att hon tyckte att man ska ta seden dit man kommer, för att förtydliga detta så syfta hon på varför svenskar ska anpassa sig utefter den individ som kommer till Sverige. Nu känner jag att jag måste säga en sak angående detta eftersom jag vet att det finns en klick människor som känner detsamma men kanske inte säger det öppet.

Jag arbetar som polis i Sverige, polismyndigheterna har vissa principer att jobba utefter, vi skall upprätthålla lag och ordning och vi ska skydda och värna demokratin och rättsordningen.
I demokratin som tanke så finns det grundläggande mänskliga rättigheter (för den som inte visste) den svenska demokratin är inget undantag. Min rättighet som minoritet i Sverige skyddas av dessa lagar, lagar som jag värnar om i egenskap av människa, världsmedborgare, svensk medborgare och till yrket polis. Om jag ser till att inte bryta mot svensk lag så borde det inte finnas några hinder för mig att utöva min tro.

Jag har redan funderat över mitt yrkesval som polis. Exempelvis vid högerorienterade demonstrationer där nazister propagerar så kan ju jag inte för en sekund påstå att jag skyddar dom och deras förkastliga åsikter. Jag skyddar deras rättighet att demonstrera och sprida ett budskap, så länge de inte strider mot lagen. Detta är att värna om demokratin.
Så om en nazist uttryckligen ska få komma till tals på våra svenska gator och torg, varför kan inte jag i min lilla enskildhet få utöva min tro eller om jag så önskar i en grupp?

Så uttrycket att man ska ta seden dit man kommer är ett tankesätt som passar in under fenomenet kulturrasism. Läs om det och fundera gärna ett tag : Kulturrasism

 

Publicerat i Mohamed. 3 Comments »

Feministiskt Initiativs kampsång ”Jävla gubbe”

 

Hur hade reaktionerna varit om sången hade haft titeln ”Jävla käring”? 

 

Publicerat i Allmänt. 12 Comments »

Carl Hamilton och mångkulturen

 

 

 

 Att göra bort sig på premiäravsnittet av Halal-TV kan knappast kallas god timing, det har Carl Hamilton fått erfara. Det första avsnittet skulle handla om klass, men kom i stället att ge upphov till den debatt som med jämna mellanrum dyker upp.

 

Är det oartigt att inte ta i hand? Det är oartigt att inte hälsa – hur man sedan hälsar är desto mindre viktigt. Så resonerar uppenbarligen inte Carl Hamilton, som t.o.m. gick fram och tog tag i en av programledarnas händer. Skulle han ha tillgripit en så drastisk metod om en vältränad man eller exempelvis en from judinna inte velat skaka hand med honom? (Det sistnämnda hände mig faktiskt en gång i Israel.) Skulle Hamilton ha bett judinnan att åka hem till Israel?

 

Jag gissar att Hamilton inte är ensam utan att en stor del av svenskarna faktiskt undrar över varför vissa muslimska kvinnor inte tar män i hand, och en diskussion med Hamilton i frågan skulle säkert ha kunnat vara givande för tittarna. Naturligtvis såvida Hamilton inte försökt lösa dilemmat genom att tillgripa fysiska metoder (jag kan bara föreställa mig hur reaktionerna skulle bli om jag som man gick fram och började rycka tag i en kvinna). Efter denna oförskämdhet hade han mage att anklaga de två programledarna för att vara oförskämda.

Hamilton sa i SVT:s Debatt att han säkert skulle ha kunnat godta deras vägran att skaka hand, men han ”kände inte” att han fått en tillräcklig bra förklaring från dem. En sådan bedömning är onekligen subjektiv och man kan förmoda hans islamkunskaper är starkt begränsade eftersom han var tvungen att fråga. Men hans tal om att ”vi svenskar” minsann tar i hand och att man annars får bo i en jordhåla (alternativt i Iran) tyder på att han faktiskt inte skulle ha nöjt sig med annat än en handskakning.

 

Incidenten väcker emellertid en mycket större fråga till liv, vilket också framgick i Debatt (där Hamilton slank undan utan att be om ursäkt för sitt avskyvärda och kränkande beteende). Sverige är hem åt många olika folkgrupper: etniska svenskar (som vi så vackert kallas), ryssar, kurder, araber, hinduer, svarta, latinamerikaner, m.fl. I det moderna Sverige råder konsensus att alla är lika mycket värda och att ingen bör diskrimineras på grund av påbrå (därmed inte sagt att diskriminering och rasism inte existerar). Men som exemplet med Hamiltonincidenten klargör blir det inte mångkultur bara för att olika folkgrupper råkar bo i samma land, inte så länge alla tvingas underkasta sig majoritetens alla seder och bruk. Vi har mångfald*, men inte mångkultur.

 

Jag vågar påstå att mainstreamdebatten i dagens Sverige till sin natur inte är rasistisk – trots att rasistiska undertoner tvivelsutan existerar – av det enkla skälet att man inte motsätter sig mångfald (dvs. olikheter i form av folktillhörighet, religion, hudfärg, etc.) utan ställer sig tveksam till mångkultur i de fall främmande normer på ett eller annat sätt krockar med nu gällande. ”Man tar seden dit man kommer” är en alldeles utmärkt grundprincip, men det innebär inte att majoriteten har rätt att sätta sig över enskilda individers rättigheter.

 

Som minoritet i Sverige är man mer utsatt än majoriteten. En stor del av moskéer, muslimska organisationer och framträdande muslimer i Sverige får motta hot- och hatbrev och utsatts för trakasserier av olika slag. Om man vill undvika kränkningar är det säkraste sättet att frångå handlingssätt som avviker från huvudfårans norm (sliter man av sig slöjan offentligt väntar oändliga applåder). Jag argumenterar inte för att alla minoriteter glatt ska underkasta sig majoritetens normer, jag konstaterar bara att läget är som det är och att samma debatt dyker upp gång på gång av en orsak: en stor andel svenskar – inklusive invandrade – tycker att anpassning är det enda som gäller.

 

”Det handlar om hur vi svenskar vill leva”, sa Carl Hamilton under diskussionen med programledarna. Jag tror nu inte att Hamilton är rasist; både han och jag är uppväxta i ett samhälle där flickor och pojkar – senare kvinnor och män – inte lever segregerat på samma sätt som i andra delar av världen. För oss är det främmande att män och kvinnor inte tar varandra i hand. Hans agerande i just detta fall var rasistiskt och oförskämt – få svenskar skulle ha betett sig som honom. Hans saknade all respekt för andras vilja. Men hans kommentar berör just det som saken gäller: vill vi leva i ett mångkulturellt Sverige, eller vill vi att alla ska anpassa sig efter gällande normer?

 

/Kristoffer Larsson

 

*En användbar definition av begreppet: ”Mångfald innebär att alla människors lika värde respekteras – detta oavsett ålder, kön, könsöverskridande identitet, sexuell läggning, trosuppfattning, funktionshinder eller etnicitet.”

Källa: http://www.riksdagen.se/templates/R_Page____1599.aspx

 

Rött kort, Veolia!

 

 

Det multinationella företaget Veolia tjänar pengar på att bryta mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna. De bygger Israels olagliga järnväg på ockuperad mark i Palestina vilket strider mot internationell lag.

SL äger Stockholms kommunikationer men de hyr ut driften av trafiken till andra företag, i nuläget Veolia. Kontraktet med SL går snart ut. Beslutet om vem som får rättigheterna att driva SLs kommunikationer i framtiden ska tas i januari år 2009.

Rättviseakademin anser att SL har en skyldighet gentemot oss kunder och oss skattebetalare att kräva att Veolia ska sluta bryta mot folkrätten. Annars är de inte välkomna att fortsätta driva vår tunnelbana.

Både Veolia och SL har skrivit på FNs deklaration Global Compact. Där lovar företagen att ta ett aktivt ansvar för bland annat mänskliga rättigheter. Trots det bryter Veolia tydligt mot dessa när de genom byggandet av järnvägen ökar Israels olagliga infrastruktur på ockuperat palestinskt territorium och ökar förbindelserna för bosättningarna.

Visa Veolia rött kort!
Sätt på dig SLs röda plastficka på Palestinas nationaldag den 15 november. Uppmuntra SL att diska Violia om de inte omedelbart upphör med att bryta mot folkrätten.

Läs mer på www.rattviseakademin.se

 

sl

Publicerat i Allmänt. 2 Comments »

Nu har vi tyvärr fått reda på var Janne Josefsson står

 

 

Torsdagens ”Debatt” var ett stort nederlag för SVT Göteborgs trovärdighet. Under
hela programmet ville Janne Josefsson dra ämnet från Carl Hamiltons
klavertramp till påstådda uttalanden från muslimernas sida. Vad har
någons åsikter om sin dotters simmande med Carl Hamilton att göra? Vad
har Cherin Awads åsikter om dödsstraff med saken att göra?

Hela ”debatten” (citattecknen torde nu vara uppenbara) verkar snarast
vara till för att dra uppmärksamheten från Carl Hamilton och att
smutskasta muslimerna som deltar. Att kalla programmet i fråga för en
debatt är att våldföra sig på det ordet. Janne Josefssons sätt att
leda ”debatten” var synnerligen oprofessionellt – en debattledare
skall åtminstone försöka verka neutral. Efter kvällens ”Debatt” torde
det vara uppenbart för envar att Janne Josefssons sympatier ligger hos
sin ”kompis” Carl Hamilton, samt att han är fullständigt inkompetent
som debattledare.

Nu vet vi var Janne Josefsson står, låt oss aldrig luras av han och
hans vänstervänners vänlighet mot muslimer. Svenska debattörer älskar
invandrare och muslimer – så länge som dom är förtryckta. När man
uppfattar att muslimerna i fråga har något slags inflytande skall man
markera mot dem. Halal-TV och dess programledare har smutskastats av
islamhatande debattörer i media långt innan det ens sändes. Blotta
tanken på att troende muslimer skall få synas i media har gett dessa
islamhatare blodstörtning! Kvällens debatt var inget undantag.
Josefsson borde skämmas när han har mage att kalla Islam för
odemokratiskt och barbariskt!

Carl Hamiltons hyckleri i frågan blir än mer uppenbart varje gång han
försöker förklara sig. Att – som han uppenbarligen gjorde – fysiskt
tvinga någon, som inte vill det, att skaka hand är ett uppenbart
övergrepp på den personens integritet. Att sedan ha mage att uttrycka
sig i termer av att ”hälsningar är något som vi kommer överens som” är
ju ett skämt eftersom det enbart är hans sätt att hälsa som är
accepterat.

För övrigt skall Hamilton inte försöka mästra andra människor och tala
om för dem hur man skall bete sig i Sverige. Hans eget agerande går
fullständigt på tvären mot den Svenska grundprincipen att man
respekterar andra människor och deras åsikter!

Den enda handlingen som någon kan göra efter Carl Hamiltons angrepp är
den ökända ”pudeln”, men det kommer aldrig att hända. Carl Hamilton är
ju en medelålders, vit man med makt och inflytande – varför skulle han
någonsin nedlåta sig att be en så uppenbart underlägsen varelse som en
ung muslimsk tjej om ursäkt. En ursäkt hade varit det enda raka, men
en sådan får vi nog aldrig se.

/Bengt

 

 

 

 

Rättighet, frihet & ansvar

 

 

Det talas om yttrandefrihet, om demokratiska och/eller mänskliga rättigheter. Det talas om kränkningar, om vad man ska tåla, och om att ta seden dit man kommer. Att uttömmande behandla dessa saker inom ramen för detta sammanhang låter sig inte göras, men ändå vill jag drista mig till ett försöka lite grann. Jag ber om ursäkt för de fel och brister som många läsande ögon kan finna och som jag missat, eller inte förstått. Jag ber om ert tålamod.

 

Vad krävs för att man ska kunna uppleva och utöva friheter och rättigheter? Svaret beror kanske på vilken inställning man har. ”Den starke har rätt” betyder till exempel att jag kan slå eller skrämma mig till frihet och rättighet. ”Allt och alla har/är rätt” betyder att allt är lika mycket rätt och fritt, vilket i sin tur innebär att ingenting har något värde (total relativism).

 

Jag har bott, arbetat, rest, levt, i många olika länder, kulturer och sammanhang. Jag har försökt att förstå, att passa in något så när, men jag har aldrig kunnat göra mig själv till någon annan än den jag är. Född i Sverige, blond, blåögd och med så svensk släkt att man måste ta till sysslingar för att hitta utländska medborgare i min släkt. Betyder detta att jag passar alldeles perfekt i Sverige och att andra ställen är mer eller mindre besvärliga? Nix, det gör det inte.

 

Jag känner ett ansvar (det tredje ordet i rubriken). Jag vill inte såra mina medmänniskor, vare sig jag befinner mig i Sverige, Egypten, Israel, eller Samoa (eller någon annanstans). Om jag till exempel anser att det är en del av min yttrandefrihet att göra bilder av någons gud på ett sätt som jag vet starkt upprör någons känslor så kan jag ta mitt ansvar och låta bli. Utan ansvarskänsla tycker jag att jag förverkat min rättighet i det avseendet.  Vad ska jag med min totala frihet till, om alla andra också har sin? I en värdelös (dvs. utan värderingar) värld är ju allt inget och inget allt. Ingen kan då begära något av mig, och jag inget av någon annan.

 

Jag kan inte lämna mig själv någonstans. I Egypten kunde jag inte bara bestämma mig för att vara muslim. Jag hade inte velat att någon i något av de länder och områden där jag varit skulle ha retat upp sig på att jag inte var precis som de som redan bodde där. Jag har försökt att lära mig, att observera och fråga. Jag har gjort misstag och ibland haft sådan tur att jag fått tillfälle att be om ursäkt. Ibland har jag säkert inte ens insett mina misstag. Jag begår misstag också i Sverige, misstolkar ett sammanhang, gör eller säger något som sårar (ett hetsigt humör bidrar tyvärr till detta).

 

Det finns de som inför det som de upplever som nyheter eller olikheter blir nyfikna. Det finns de som blir rädda, och det finns de som blir hängivna (och säkert de som förblir likgiltiga). De nyfikna vill förstås lära sig mer. De allmänt rädda kan i dessa sammanhang kallas xenofober och med avseende på religionen Islam, islamofober. De hängivna ”goes local” för att använda ett uttryck som till exempel ofta används inom social/kulturantropologin (innebär att de helt släpper det forna/egna och uppgår i det nya/andra).

 

Behöver jag som svenne i Sverige frukta en muslim i dennes egenskap av muslim (eller invandrare och muslim)? Man måste fråga sig vad man ska frukta i så fall. Har jag verkligen all nödvändig kunskap så att jag inte riskerar att känna fruktan (och därmed förknippade känslor) för min medmänniska av ren okunskap, eller kan det vara möjligt att jag borde veta och kunna mer än jag gör? Behöver jag vara nyfiken och intresserad? Det tror jag, åtminstone tycker jag det är konstigt att inte vara det. Vem vill inte veta, kunna, uppleva osv. mer än hittills? Att inte känna intresse och nyfikenhet är intellektuell och själslig död. De hängivna finns slutligen alltid, på alla ”sidor” och är i allmänhet få. Jag har personligen ingen säker uppfattning, men de verkar som att de jag mött ibland bytt ut ett alltför välkänt tomrum mot ett alltför okänt.

 

Sitter hela min självuppfattning som svensk i möjligheten att få ta personer av motsatt kön i hand när jag träffar dem? Vad säger det om mig om det är så? Vad säger det om mig om jag blir provocerad inför risken att bli utan handssvettsutbytet? Artigt och respektfullt vill jag hälsa på den jag möter och vill då avväga mellan vad som är viktigt för mig och vad som är viktigt för den jag hälsar på. I Sverige är jag van att ta de flesta i hand och räcker fram handen. I allmänhet får jag en hand från andra hållet och gör det man brukar. Hälsar jag (som är man) på en muslimsk kvinna är det möjligt att hon föredrar att sätta handen mot bröstet i stället. Då kan jag göra likadant. Hon påpekar detta och jag är glad att jag inte hunnit göra bort mig genom att rycka tag i hennes hand. Är min svenskhet kränkt och inte respekterad nu? Kunde vi genomföra en hälsning med bibehållen artighet och respekt gentemot varandra? För mig hade det gått utmärkt att ta en främmande kvinna i hand, ja till och med krama henne. Men det hade varit mycket jobbigt att tvinga på henne en hälsning som hon inte vill ha. Kan man säga att hon vann, eftersom vi gjorde på hennes sätt och inte på mitt? Nix. Vi gjorde ju på ett sätt som fungerade utmärkt för båda. Jag kan hälsa på alla främmande kvinnor på det sättet utan att känna sorg och saknad över uteblivit utbyte av handsvett. (Tycker jag att Carl Hamilton är en fjant? Ja, men det har jag å andra sidan tyckt länge.)

 

Ansvar är så att säga början och slutet. Var och en har ett ansvar gentemot sina medmänniskor. Försök förstå, försök lära dig mer, försök inse ömsedighetens fundamentala krav på var och en. Det är bara inom en sådan ram man kan tala om friheter och rättigheter.

 

 

/Lars

Inte ett öre till Röda korset!

Vill ni ha bevis på rasismens kokande heta aktivitet och att invandrare ofta håller i dess främsta fanor? Vill ni ha bevis på det hat, som svensk media vanligtvis reserverar för den vite svensken som en evig skammens stämpel på pannan, och som invandrare, som kan vara lika basunerande av, oftast kommer undan med? Vill ni ha bevis på hur detta utnyttjas till maximum av dessa invandrare? Följ med på en pågående äventyrsresa!

Halal-tv kommer att börja sändas i dagarna. Helvetet har brutit lös på sina fronter. Farhågorna kretsar kring ett par besjalade fruntimmers fräckhet att synas på public service TV och vem som, efter detta program, blir första steningsoffret på svensk mark. I likhet med tidigare offentliga kontroverser återkommer en viss självutnämnd expertklick med facit i handen och dikterar för den, i dubbel bemärkelse, blåögda svensken – såhär ligger det egentligen till, jag vet bättre eftersom jag är en insider. Det spektakulära är att skrynklar man ihop artikeln och kramar ut det man kan krama ut så rinner det av en seg, svavelosande och frätande vätska som i dagligt bruk kallas förvanskande dubbelmoral. Allas vår såg- och yxbärare, den alltid villige, den alltid törstande Dilsa Demirbag-Steen är, som förväntat, fanbärare.

Hon inleder ödmjukt med att såga och hugga allt som hon kommer åt. Idén är fel, programmet är fel, valet av aktörer är fel, journalistiken är under all kritik, producenten är åt skogen, SVT är igensnöad – och detta bara efter att ha läst om programmet. Detta, och det är hon noga med att påpeka, gör hon delvis för alla <i>andra</i> muslimer som, enligt hennes schablonlista, inte passar in i den bild SVT kommer att visa upp. Där dog euroislam som vi hade uppfattat den, för att Dilsas varningar om kvinnor med sjal inte togs på allvar. De universala tankarna hon, ännu en gång, påpekar i artikeln sammanfattas i nedanstående citat:

Det finns många möjligheter för public service att inom ramen för god journalistik lyfta fram mångfalden som präglar den muslimska delen av befolkningen utan att reducera denna grupp till djupt troende, beslöjade, homofobiska nykterister som anser att kvinnor ska vara oskulder fram till äktenskapet och förordar stening vid otrohet.

Hur och varför detta tolererat respekteras kan endast var och en besvara för sig själv, men på offentlig mark finns det ingen annan tolkning än silkesvantar och ett klart önskemål från medias sida om djuprotade provokationer. God journalistik är nyckeln i detta som fäller mångas ansikten. Huvuden kan inte rulla när så många håller om ryggen på varandra, men detta skall icke försakas. Ansvarige utgivaren har replikerat Dilsas påhopp, och en viss ordväxling följer mellan Dilsa och ett av programledarna. Notera det PK-patos som Dilsa visar upp, främst i titeln, men också i texten.

Min protest riktas mot den raljerande Dilsas glorifierade påtalanden om neutralitet, god journalistik och pressetik och hur mycket av detta som efterlevs av henne själv. För ett tag sen hamnade hon i en schism med den svenske Turkietdiplomaten Ingemar Karlsson över hans bok “Kurdistan, landet som icke är”. En ideologisk och definitivt inte journalistisk sågning av Karlssons bok föranledde ett ilsket svar från Karlsson. I dess kölvatten passade Dilsa och hennes allierade fp-kurder på att massakrera alla kritiska och oppnerande röster i sin väg, även sådana som var av samma skrot och korn men som ville nyansera bilden. Däri återfanns siande kritik mot Karlssons så kallade “tvivelaktiga intentioner” samt uppblåsande av petitesser såsom Karlssons användande av arbetsmailet.

Ett allvarligare exempel är Mana-affären. I egenskap av uppdragstagare i en referensgrupp i svenska kulturrådet drog hon i så många trådar hon kunde för att beröva Mana på stöd, med motivationen att tidningen var antisemitisk och rasistisk. På debatt konfronterades hon ansikte mot ansikte, och påpekade att hon hade blivit “felciterad” och det var kvalitén på artiklarna hon vände sig emot. Felcitering är också det argument hon ratar från Cherin Awad och som hon istället använder som argument till sina ords fördel. Inte nog med att hon försökte, mot allt vett och förnuft, och ännu mindre god journalistik, att använda sitt inflytande för att sänka en ideologiskt opponerande tidning, utan samtidigt använder hon ett argument mot personen ifråga trots avståndstagande.

Det är mellan dessa rader man läser farhågorna. Cherins uttalande och hela hennes deltagande i programmet är enligt Dilsa en belastning, där avståndstagandet inte är något annat än ett spel för galleriorna. Denna medvetna misstänkliggörande är högklassig i dess timing. Om vi ska ta Dilsas ord för det så kan vi inget annat än se detta som någon hon själv exemplifierar. Detta betyder att hennes sprickfärdiga aggressivitet och osande attackerande på all opposition är endast ett symtom på hennes inställning. Jag blir mörkrädd! Hennes makt inom riksteatern och svenska institutet må rimligtvis hållas inom reell styr, däremot är hennes ställning som styrelseledamot i Röda Korset nedslående i sammanhanget. Jag blir rädd när en person, som använder koranreferens som invektiv, är i en position där hon bokstavligen avgör vem som ska få medicinsk hjälp och vem som ska lämnas åt sitt eget öde. Röda korset var inte omedvetna och jag kan inte lita på att mina pengar flyter herrelöst ur händerna på en opportunist, som flagrant manifesterar sina egna tvivelaktiga intentioner. Blir världens nödställda muslimer utan om hon får bestämma? Kommer hon att beröva hushåll där besjälade kvinnor finns? Jag vill inte riskera detta och om 20 år se tillbaka på ett maktmissbruk som kostat människor livet. Det finns otalt med andra organisationer där hjälpen och hederligheten i uppgiften är i fokus och där man kan gå med gott föredöme – i verksamhet och i ledning. Fy på er, svenska röda korset!

 

/Zheer