What is Morality?

One visit to employment agency got me to question morality after the lady who taught us how to write CV asked me what I did in Yemen and when I told her that I was teaching yoga then she asked if only to women considering your dress-code and I said “yes only to women but even among women we do not show our body.” As I always feel I must explain myself and defend Islam I added that “well I have always been moral even before Islam (I had already told her that I have been a Muslim for 3 years just to show her that once faith enters heart what was normal is longer normal).”  We got into the topic of freedom and free will also. When I told her that I am free being dressed like this then she had to say that she is free too.

 

Also earlier when the class began she had to say loudly that everybody was in the class yesterday except Angelika. At the moment I did not think about her way of saying it but after having the conversation with her and finding out her attitude toward covered women and her way of just making statements but refusing to really listen to what I have to say. She even tried to tell me that there is no such thing as sins, then got into how the church oppressed people and how Sweden used to be like that too back in the days when it was a shame to have a child outside of marriage.

I told her that Buddhism is closer to Islam than Christianity and Judaism in some ways and that I also read Taoism because when I said there is lots of wisdom with Islam and I love Islam then she said but Buddhism has lots of wisdom too. I wanted so badly to say that Islam is the complete system holding on to all good from all religions and leaving the bad as it is the last religion and Muhammad peace be upon him is the last prophet but no point talking to somebody who does not listen. She tried to tell me that there is nothing wrong with sexual pleasure – no shame and I told her that Islam is not against sex like Christianity but she was into her own world. I wanted to tell her that marriage is half the religion in Islam so isolation is not allowed in Islam. Actually it is easier to worship God the All-Mighty when married and having ones physical needs satisfied, so it is recommended to get married. She tried to tell me that life is just about living here and now – enjoy life. Again I tried to explain to her that exactly true believers – true Muslims are very happy to live life and they for sure live in the here and now because they are very aware of the fact that there may not be a tomorrow – that death can come at any moment but she did not listen.

So anyhow when I said “I have always had strong morality” she asked me what morality is. I knew what she was trying to get at it – either to say there is no morality or it is what one makes it too or that one can be moral without covering up. Always I do not know what to say but that did not matter because she did not listen anyway but this question bothered me for the rest of day and so late night my hand took the pen and began writing.

 

Morality is to know what is right and wrong – just ask your soul for the answer because the soul, our inner deeper voice knows for example that it is wrong to kill and our inner self want to settle down with one partner. Sweden is actually practising Islam in many ways regarding honesty, loyalty, punctuality, trying to stick to a relationship as long as possible so do not tell me that there is something wrong with giving oneself to one person.

 

You asked this question as if you already have the answer and your answer is the right one that either there is no morality or more likely morality is what you make out of it. Whatever you think about it, your way of asking was to say to me that I should wake up and literally laughed at my view of morality although I did not get to express myself nor would you have listened.

 

Well the problem with asking our soul is that we have difficulty trusting our inner voice if we even can hear it from all sins… Yes there is such a thing as sins because a sin is the same thing as a broken rule-law and all societies/cultures in the world have a system of rules, so you cannot escape following some sort of rules and regulations except I you decide to break the law that punishes murder and decide to kill – play God and take life from a human being.

 

However there is a great difference between manmade rules and divine rules. The laws that mankind create change over time when somebody received a gift from God – extra intelligence to figure out the flaws in a particular law and theory, while divine rules such as the ten commandments never change but rather stay the same like a solid tree, unmoved. No matter what weather it is or time period – generation, divine rules remain unchanged as if they are firmly built into our heart and soul.

 

We just know its wrong to kill, cheat, steal, backbite, oppress, disrespect etc – we know it when we feel guilty for our behaviour – a sign that our spiritual heart is still alive. We just know or our soul, inner voice knows that’s why we react to powerfully to the news of incest, murder, finding out one’s husband or wife have kissed another…

 

What is normal? Following the majority of people and opinion…Most of the time majority of opinion does not hold on to the truth.

 

As it is natural to submit to something we as human beings – God’s creation will submit either to a human being, cow, natural phenomena like the sun or moon, a picture, a statue, idols or our desires – our ego, if we do not submit to the one and only Creator of everything.

 

So it is just  to use the free will wisely thus free will is a gift from God but also a tool for our Creator to test us. We must consider what is better and healthier to submit – consider the consequences of submitting to creation and consequences of submitting to our Creator who knows us better than we know ourselves.

 

Question your life and surroundings. Do not follow people but follow your inner voice – true self is all I can say right now and that will be my way of ending this article focusing on morality. May be hard to listen to that deep voice from within when we are surrounded by whisperings from people…

 

Time up so I am leaving you with these words that my hands have been writing today.

 

/Ayesha

 

Rättighet att slippa Berts rasistskämt

 

 

Häromdagen satt jag och kollade på femmans sista avsnitt av ”I ditt ansikte” med komikern Magnus Betnér. Han skulle köra standup i en moské utanför Stockholm och redan innan programmet sändes så vart jag lite orolig för hur det skulle mottas. Betnér är ju känd för att vara frispråkig och hela programmet går ut på att mer eller mindre dissa sin publik.
Men trots att han inte direkt strök sin publik medhårs så bjöd publiken på sig själva och fnittrade åt både halalslakt och slöjskämten. Mest för att han drog skämten på rätt sätt, utan att kränka.

 

En som inte verkar ha den fingertoppskänslan är Katrin Zytomierska, som verkar attackera folk verbalt till höger och vänster och ursäktar sig med att ”det är sån hon är.”
Som att folk ska acceptera att ta emot skit för att folk har rätt att yttra sig. Missförstå mig rätt nu. Yttrandefriheten är otroligt viktig, en mänsklig rättighet som vi i Sverige värnar om. Och folk måste tåla kommentarer, lära sig att ”bjuda lite på sig själva”. Inse att hela världen inte håller med en om ens åsikter. Men när kommentarer förvandlas till kränkning och respektlöshet så är det stopp för mig.

 

Det är som när folk säger ”Jag är inte rasist men…” och drar igång med fördomar som hade fått självaste Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna att rynka på pannan.
Så frågan är, hur mycket kränkning ska man tåla i yttrandefrihetens namn? Är det yttrandefrihets-underhållning att kalla barn för tjockisar och lite väl bögiga och sen inte tåla kritiken gentemot en själv så man kontrar med kommentarer som  ”fyllo” och ”judeföraktare”?Är det underhållning när bröderna Schulman lägger upp videoklipp där Bert Karlsson aka ” folkkäre mysfarbror Bert” drar ”negerskämt” ? Det är högst opassande för någon människa att över huvudtaget dra ”negerskämt” men när de dras av mannen som var med och startade Sveriges mest framgångsrika rasistparti Ny Demokrati så undrar man ju vad som händer med ens demokratiska rättigheter. För att det är inte bara en rättighet att få säga sina åsikter. Utan det är även en rättighet att inte bli kränkt.  Och oavsett vad någon säger så är det inte den som fäller kommentaren som bestämmer värdet i det som sägs, utan det är mottagaren.
Det handlar inte om att jag inte har självdistans eller saknar humor som jag säger detta. Tvärtom så är jag fantastiskt rolig och tar emot den kritiken jag får. Men jag tolererar bara den respektfulla kritiken. Det är min demokratiska rättighet.

 

 

 /Nabila

 

 

Publicerat i Nabila. 18 Comments »

SÄPO! Kom och utvisa mig!

Läste för ett tag sedan en artikel[1] som handlade om den i förhand dömde (och än så länge oskyldige) Hassan Assad som riskerar att utvisas till Jordanien på grund av så kallade hemliga ”bevis” på att han är en terrorist och ett säkerhetshot mot landet (Lars Leijonborg jublar! Äntligen börjar folk tro på hans sagor om internationell terrorism och dess ”omfattande” verksamheter i Sverige!). Nu ska denna artikel varken handla om Hassan Assad eller Lars Leijonborg utan om bevis och om SÄPO.

Låt mig bara klargöra en sak först, vad är bevis? Enligt wikipedia: ”Ett bevis (även kallat slutledning eller härledning) är en övertygande argumentationskedja som visar att en viss slutsats (konklusion) gäller, förutsatt vissa grundvillkor (sanna eller giltiga premisser)”[2].

Så bevis är alltså ”en övertygande argumentationskedja” förutsatt att det har vissa ”sanna eller giltiga premisser”. Innebär det då inte att om man, som SÄPO anklagar någon för terrorism och säger sig ha bevis, men inte fyller kraven för att kalla det för bevis (kom ihåg att de inte argumenterat för bevisen och inte har lagt fram någon som helst premiss för varför han är ett säkerhetshot som är sann eller giltig), att det inte är något bevis? Jag menar, om jag säger att jag har en examen i teknisk fysik till en arbetsgivare men vägrar att visa att mitt uttalande har någon som helst sanningshalt (dvs vägrar lägga fram premisser) men hela tiden påpekar att jag har bevis, ska arbetsgivaren anställa mig?
Även SÄPO hade nekat en arbetssökande ett jobb om de förde samma resonemang som de själva gör.

Men vad handlar dessa så kallade ”bevis” ytterst om? Kan det ha att göra med att Hassan Assad råkar vara muslim, råkar vara en aktiv muslim? Råkar ha arabiskt påbrå? Råkar vara givmild med sin ekonomi och skänker pengar till folk i nöd? Råkar det vara så att det folket i nöd råkar vara palestinier? Råkar det vara så att Hassan Assad är emot ockupationen av palestinierna och emot massmord och etniskt rensning? Råkar det vara så att Israel och USA, som just nu bär fronten i islamofobisk och zionistisk politik styr den svenska underrättelsetjänstens politik? Råkar det vara så att Hassan Assad helt enkelt är en nagel i ögat på Israel och USA?

Om detta är grunder för SÄPO:s bevis, så har jag följande att säga:
Jag är muslim
Jag är en aktiv muslim
Jag ser arabisk ut (fastän jag inte är det)
Jag tycker om att skänka pengar till människor som dör av svält
Jag tycker om att skänka pengar till palestinier som dör av svält
Jag är emot ockupation, massmord och etnisk rensning av palestinierna
Jag är en nagel i ögat på Israel och USA eftersom jag öppet kritiserar ockupationsmakterna, Israel och USA:s politik och samtidigt är en muslim med arabiskt utseende.

Så nu har jag gjort det offentligt. Bättre ”bevis” kan ni inte få SÄPO! Så kom och utvisa mig! Ni vet vart jag finns… eller hur?

/Amir

 

Idén bakom staten Israel är en myt

 

Professor Shlomo Sands bok som behandlar ämnet myten om staten Israel, har legat på den israeliska bästsäljarlistan i hela 19 veckor. Den är på väg att översättas till en mängd andra språk. Sand grundar sitt påstående på omfattande historiska och arkeologiska bevis. Han hävdar bestämt att idén bakom staten Israels legitimitet är en myt som utformades för ca 100 år sedan. Inte nog med det, han menar också att fördrivningen av judarna år 70 e. Kr. aldrig skett. 

 

Dessutom argumenterar han mot att judar har någon historisk förbindelse till det heliga landet. Hans lösning av palestinakonflikten är att staten Israel bör avecklas. Tämligen oväntat så har hans verk inte än mött någon omfattande kritik i Israel.

 

Enligt Sand så betraktade sig judar som judar endast p.g.a. att de delade samma religion, inte för att de hade någon gemensam koppling till Israel. I slutet av 1800-talet utmanades denna idé genom uppfinnandet av tanken att judar är en etnisk grupp oberonde av religionstillhörighet. Den moderna zionistiska idén om att judar bör återvända till Israel är en helt främmande tanke i judendomen. Förut var Jerusalem en plats att längta till inte en plats man skulle bosätta sig i. Helt enkelt för att judendomen förbjuder invandring av judar innan Messias anländer.

 

Vidare menar han att judar aldrig blev utvisade från Israel. Detta grundar han på historiska bevis som pekar på att de flesta judar på den tiden var bönder som stannade kvar för att bruka sin jord.

Utan exil; hur kommer det sig att man kan finna så många judar runt om i världen?

Jo, svarar Sand, enligt romerska källor, så ökade missionerandet bland andra folkslag p.g.a den kristna konkurrensen. I synnerhet i Jemen och Nordafrika. Några århundranden senare konverterade ett helt folk nämligen khazarerna till judendomen, i vad som idag är södra Ryssland. Dessa är förfäder till ashkenazi judarna i Östeuropa.

 

Vad hände då med alla de judar som stannade kvar i Palestina?

Det lärs inte ut i israeliska skolor att de flesta av de zionistiska ledarna inklusive Ben Gurion trodde att palestiner härstammar från de ursprungliga judarna. De trodde nämligen att de kvarvarande judarna konverterade till islam. 

 

Källa: Jonnathan Cook/ http://www.informationclearinghouse.info/article21020.htm

 

/Zakaria

 

Publicerat i Zakaria. 4 Comments »

Därför är jag överens med Salman Rushdie och Ayaan Hirshi, Del II

 

Det är möjligt att omarbeta begreppet islamofobi, men är det nog med motivation för ett reellt behov? Är det rättfärdigat att lägga energi på att strukturera upp semantiken, eller ödslar man värdefull tid på överflödig formalism? Kan denna detaljstyrning vara av allmännytta eller finns det risk för kontraproduktivitet?

Jag talar nog inte bara utifrån personlig erfarenhet när jag menar att den absoluta övervikten av individer, som på ett eller annat sätt, hyser fientliga uppfattningar mot muslimer och den muslimska livsstilen har ett medvetet beslut liggandes bakom fientligheten. Om så okunnigt, om så irrationellt, om så orealistiskt så är kärnan medvetenheten i beslutet. Detta medför ofta en svårpenetrerad isolering runt denna kärna, där felaktigheterna i dess beståndsdelar till trots så är det menlöst att föreslå korrigeringar. En del har misslyckats med att särskilja mellan läran islam och dess utövare muslimer. De intresserar sig inte för särskiljning och således blir den gement kritiska inställningen ihåligt onyanserad med en diminutiv tankekarta över orsak och samband. Andra åsamkar medvetet en mixtur av dessa 2 begrepp, vars fördel blir en underlättad enkel väg ur det egna resonemanget. Om korsningen sker på detaljnivå så anser man sig ha rört om i den så pass mycket att även om man inte kan dela på kryddorna så smakar hela grytan av dem. Begrepp som kulturrelativism används vidlyftigt och godtyckligt flitigt, där det får stå för en del som det inte ansvarar för och berövas rätten att tala för andra aspekter som det faktiskt kan förklara.

Rätt etikett på rätt vara kan heller aldrig fel. En korrekt lösning på ett problem är beroende av korrekt utgångspunkt med korrekt definition av problemet. Hat mot islam och muslimer är inte något förmodat. Utöver differentieringsaspekten så kännetecknas det av en rigoröst genomtänkt fientlighet med invasiv och infiltrativ karaktär med tydliga inslag av avsiktlig demonisering och domedagsretorik. Det är ett väldefinierat och skarpkantat kluster av individuellt skiftande sektioner i form av icke-sjuklig rädsla, xenofobi, främlingsfientlighet och rasismens olika kategorier. En person med denna inställning passiviserar inte på sin egen kammare, utan söker aktivt upp plattform och podier för sin åskådning, något som illustrerats av bl a EXPO och DNs artikelserie. Ett huvudsakligt syfte är en avgränsning mellan det som upplevs som egna sfären och det som är det inkräktande islamiska/muslimska. Fientligheten kan ha vitt avskilda drivkrafter såsom personliga erfarenheter eller upplevelse av hot mot den territoriella suveräniteten, mot den egna kulturen, mot den nationella ekonomin, mot livsstilen, mot rådande normer, mot vardagssäkerheten, mot grannsämjan – eller alla på samma gång – och samtliga trycks felaktigt ihop under samma benämningsrubrik. Detta är ett ospecificerat förlegat sätt att betrakta den högst destruktiva problematiken, som faller offer för en uttrycksrelativism vars krusningar får multipla efterhandseffekter.

Missförstånd och missbruk av uttryck är i sig själva starka motivationer för fler välavgränsade definitioner, som då skulle fordra decimering och förädling av ordens betydelse. Utrymmet för felanvändning blir betydligt mindre vilket resulterar i att det lätt kan upptäckas. En tydlig konsekvens av missförstånd är att trots att diskussioner fortgår så talar de diskuterande förbi varandra. En mötesgrund blir avlägsen då olika aktörer befinner sig på olika breddgrader inom samma definition. I dess missbrukande sammanhang kan ordets bredd vara ett mäktigt avskräckelsevapen för att skapa en buffert för ett eget intresse, som i annat fall lätt skulle ifrågasättas. Samtidigt är det känt att begreppet missbrukas flitigt på en raljerande nivå i syfte att locka sympatier för den egna uppoffrade ställningen. Värt att nämna är också att den frekventerar islam- och muslimfientliga sidor, dels som stolt oppositionsemblem och dels som offergörande av den egna förmenta och sakliga argumentationen. Samtliga faktiska scenarion är bidragande till ordets devalvering och behovet av uppdelning.

Kanske kan detta åstadkommas med nya latituder med islamofobi som rubrik, kanske via subkategorier. Problemet är dock inte unikt för det svenska samhället och språket och den felaktiga användningen är vitt spritt över världen. En av de mest explicita och bisarra erfarenheterna av fientlighet jag haft var när jag studerande vid karolinska institutet. En kvinnlig läkarstudent och före detta vän fann fog för att kränka mig som muslim med utländskt ursprung. Jag var en ovälkommen ohyra som snarast borde snarast försvinna från Sverige. Det som är viktigt att poängtera här är att hon själv var en Erasmusstudent, en spanjorska och skulle studera hos oss i 1 år och sedan återvända hem. I sin definition av europé läste hon in en medfödd rättighet till kontinenten som var överlägsen min inflyttade existens. För henne var jag inte en student, inte en svensk medborgare, inte en kollega och inte ens en vän – jag utgjorde en enda, för henne, högst störande faktor. Att jag var i princip var född här, hade hela min skolgång här, var en skattebetalare, en medborgare med familj och andra rötter här i Sverige hade ingen plats i hennes ekvation om mig. Detta illustrerar den essentiella stödpelaren i det som utmärker islam- och muslimhatet. Hatet är mycket allvarligt på grund av dess blinda alienation och dess utstötande idé. Ur en reduktionistisk utgångspunkt påtalar denna inställning en genomgripande och fördömande syn på muslimer och islam. I detta återfinns det förgångna, nuet och framtiden. Detta exemplifieras av den flagranta historierevisionism som många iscensätter, där prominenta händelser får uppdaterade ogrundade tolkningar. Resultatet blir ett förväntat sammelsurium av slutsatser där positiva och vältalande aspekter på islam och muslimer dementeras eller omstruktureras till att vara icke-muslimsk förtjänst. På så sätt argumenterar man fram en kedja av händelser med dess rot i den kvasiglorifierade historien som gett upphov till det förkastliga nuet, och om ej förhindrat, den mörka framtiden.

Salman Rushdie, Ayaan Hirshi, Irshad Manji och de andra undertecknarna anser att islamofobi är en illusion vars enda uppgift är att skrämma. Jag instämmer i denna slutsats. Islamfobi är en illusion, för problemets överväldigande merpart har inget med oskyldig lättbotad rädsla att göra. Islamofobi används för att skrämma kritiker till tystnad, i rädsla för att dumförklaras och förpassas till okultiverade ociviliserade marker när man för fram befogad kritik mot ogrundat hat mot muslimer och islam. Islamofobi är en defekt syn på realiteten, där individer som innefattas i ett visst självutformat mönster, exkluderas i dess definition av en informell men enhällig allmänhet. Jag instämmer i slutsatsen, skillnaden är att jag ser problemet med hat islam och muslimer som ett mycket allvarligt problem. Det är en svulst på mänskligheten och den självtitulerade civiliserade världen och inte en bisak i den idealiserade verkligheten debattörerna tillägnar sin tilltro till. Vi behöver begrepp där ansvaret för det medvetna beslutet kommer fram och där vi ser det ovillkorliga onyanserade hatet utan att vi tar hänsyn till individens egen kultur, ursprung eller bakgrund. Vi behöver begrepp som neutraliserar ovidkommande sidofaktorer som i annat fall används för att ge företräde för ordens yttrare. Vi behöver begrepp som desarmerar masker och som lägger fokus på den hatiska fixeringen som degraderar islam och muslimer ur alla möjliga synvinklar och som gör magnituden rättvisa. En gång sades det att när Dahlin gjorde mål så blev skinnhuvuden tysta. Nu undrar jag vad som händer i den antimuslimska och -islamiska sfären när Zlatan klackar in den?

/Zheer

Därför är jag överens med Salman Rushdie och Ayaan Hirshi

Del I

 

2006 var ett rätt så tungt år för äskaren av ömsesidig respekt och tolerans. Krisen med de danska teckningarna kulminerade och till råga på muslimens officiella hållning som bakåtsträvande demon hade föreställningen om hans vardagshotande ondska flyttat in i offentliga rummet med besked, vare sig man välkomnade den eller inte. Det var inte en fråga om världsdelar eller civilisationer, utan nu låg hotet i egna stadsdelar, på egna föreningar och arbetsplatser. Det var ungefär samtidigt som en grupp celebra figurer och samhällsdebattörer publicerade sitt, av överskådliga anledningar, utöver alla andra uppmärksammade manifest om dåtidens omständigheter. Samtidigt intalade manifestet om ett presumtivt scenario där de aktuella händelserna endast utgjorde en upprinnelse, en faktor av flera, som bidrog till dess, om det inte motarbetades, apokalyptiska slut. Jag vill härmed slå mig för bröstet och mena att det finns en grogrund i deras artikel som jag, inför dess absoluta korrekthet, sänker huvudet.

Islamofobi är en myt, som i dagsläget är lika obeständig ur såväl rationell som realistisk aspekt. Det finns inget fog för det breda användandet av uttrycket, som i bästa fall leder till att fokus dunklas på både problemet och dess lösning. I dess betydligt mer frekventa sammanhang missbrukas ordet i samråd med mindre smickrande associationer, där vett och etikett är lika stora sällsyntheter som logik och perspektiv. Min tillsynes ofullgångna slutsats har sin förklaring, som jag med glädje kan resonera kring. Meningen är dock inte att relativisera med medicinska och lingvistiska termers exakta betydelse, utan snarare vilka associationer de är kopplade till. För den intresserade finns begreppets definition att begrunda hos den välrenommerade organisationen Runnymede Trust.

En fobi påpekar en rädsla som är okontrollerad, ihärdig och irrationell. En fobiker tar inte beslut om att aktivt åstadkomma sitt tillstånd och att i tid och otid framkalla dess symtom. Således vållar fobin stort lidande hos personen ifråga och även om personen är kunnig och medveten om tillståndet så förutsätter dess utbrott ofta omedvetenhet. Värt att tillägga är att en fobiker inte har önskat sin situation och denne gagnas självfallet inte av dess yttringar, utan snarare har personen ett genuint intresse att, både för sin egen och sin omgivnings skull, bli kvitt det, oftast, socialt handikappande tillståndet. Vilken islamofob kommer i närheten av att definieras av detta resonemang?

I jämförelse med andra sociologiska fobibegrepp så må det finnas en del gemensamt, men i helhetssynen på samhällsnivå så fallerar islamofobins relevans ännu en gång. Begreppet judeofobi, vars betydelse skulle innefatta samma tes som islamofobi, är idag förpassad till att endast beskriva den historiska aspekten på hatet mot judar. Man upptäckte tidigt att motståndet i många fall inte bara handlade om ogrundad rädsla, som kunde smältas med goda ord och fakta. Det medvetna hatet var en vedertagen komponent som var starkt kopplad till den utmålade juden som en konspiratorisk hotfull person, som trobärare, som etnisk/kulturell minoritet och som heterogenitet. Det fordrades ett annat sätt att se på det för att kunna åstadkomma en annan lösning. Som bekant har konceptet ersatts av ett mycket bredare, välanvänt och välmissbrukat, begrepp – antisemitism. Idag står en antisemit för alla nämnda kategorier av judehat, och en hel del annat därtill. Man kan, med rätta, diskutera begreppets givna territorium, reliabilitet och validitet. Det man inte kommer ifrån är den beundransvärda revidering av en förgången och bristfällig benämning av problemet, utan att samtidigt blint acceptera ordets legitimitet.

Ordet antisemitism aktualiserar i detta sammanhang en högst relevant problemställning. Ord som vi använder innehar en inre styrka som tolkas olika av yttraren och mottagaren. Ej sällan råder det diskrepans mellan bådas styrketolkningar, som leder till missförstånd, kollisioner och medvetet missbruk/utpressningsideologi. Ordets mening och styrka urholkas proportionerligt med felaktig användning.

Xenofobi är ett, för ämnet, aktuellt ord som exemplifierar detta. Ordet är försvenskat och betecknar generell rädsla för främlingar, under rådande internationell konsensus, i egenskap av skiljaktig etnicitet. Missvisande brukar ordet ofta pålysas som synonym till uttrycket främlingsfientlighet. Xenofobi är i sig ett brett uttryck som lika gärna kan beskriva rädsla för och osäkerhet inför främmande människor från delar i det egna landet som från andra delar i världen. Främlingsfientlighet står för en avog hållning mot främlingar, och i likhet med xenofobi är även främlingsfientlighet ett opreciserat ord. Främlingsfientlighet kan vara förknippad med rädsla, men ej nödvändigtvis uteslutande så. Baserad på attityden mot främlingar kan dessa ord ses tillhöra samma beskrivningskategori, där vi kan återfinna allvarligare överskrift med subkategorier – ordet rasism. Även detta ord har en historisk förankring som särskiljer sig från dess nutida breda användande. Utmärkande är att handhavandet har lett till utvecklande av subkategorier, som ämnar till att detaljdefiniera skillnaderna och låta ordet rasism i sig utgöra kategoriseringsrubrik. Detta skapar och illustrerar, i min mening, ett behov av nivåer, latituder, i begreppskategorin, då korrekta definitioner kan delas upp efter ordets unika rannsakan. Latitudapplicering är i vårt fall fullt möjligt, men är det rimligt?

 /Zheer

En rolig syssla

När jag var i tonåren drevs jag alltid av viljan att visa att jag kan.  Jag tyckte om att visa att jag faktiskt bar på egenskaper som är högre än medel. Oftast innebar det högre betyg än snittet i skolan och ett enormt engagemang i samhällsfrågor. Det där med engagemanget fick jag förvisso av min turbulenta uppväxt och sociala orättvisor som jag stötte på i varje hörn av samhället.
 Men det där med att visa att jag faktiskt kan…

Vi kan aldrig veta svaren på alla frågor vi har. Varken psykologer eller neurologer kan med 100% säkerhet ge svar på olika typer av mänskligt beteende, endast den allsmäktige Gud har svaren.
Så i brist på psykologers och neurologers närvaro ger jag mig själv rätten att ge en diagnos på varför jag alltid ville visa att jag kan.
Förmodligen kom strävan av att vilja visa att ”jag kan” från att jag som en flykting kom till ett land som till en början välkomnar en med öppna armar för att sedan diskriminera en för att man valt detta land för att de välkomnade en med öppna armar. Lite konstigt resonemang eller hur? Ja, och konstigare är det att verkligheten faktiskt ser ut som det gör också.
När jag var liten fick jag jämnt och ständigt höra av min mamma att jag måste vara dubbelt så bra som svenskarna i allt, för är jag lika bra kommer samhället att alltid välja en svensk före i allt, förutom att använda mig som en ursäkt för sin populistiska och islamofobiska politik (hallåååå, folkpariet någon?), okej nej det sista sa hon inte, men hon kunde lika gärna ha sagt det. I varje fall, så min uppväxt präglades av att jag ville lyckas, jag ville komma någonstans, bli något och inte bara en siffra i marginalen om diskriminerade invandrare. Denna känsla stärktes ytterligare av att människor i samhället alltid blev lika (glatt) förvånade över att en invandrare kunde prata flytande svenska. Ofta fick jag höra ”men åååååh, du kan ju prata ren svenska!?”. Eller, ”åååh så kul att en invandrare talar vårt språk så fint”. Snacka om fördomar! Som om INGEN invandrare kan tala svenska, som om INGEN invandrare är kompetent eller intelligent nog att lära sig andra språk. Det sorgliga med detta är inte att jag som ung fick bekräftelse på diskriminering ibland kan få en att le och gråta samtidigt, utan att denna diskriminering är levande än idag, trots åratal av andra etniciteters närvaro i Sverige.
Än idag blir människor förvånade när de ser en mörkhyad person prata god svenska, ha bättre betyg än dem själva och faktiskt är på väg någonstans i samhället. Och värre är det med muslimer. Sen jag blev muslim och skaffade skägg har min status som intelligent nästintill försvunnit. Nu är jag plötsligt tillbakadragen och primitiv också. Ni ska se blicken i folks ögon när jag beskriver en ekonomisk formel eller pratar svenska ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t, nu spelar det ingen roll om min svenska är ren eller inte, att jag PRATAR svenska räcker för dem att grimasera…

…och detta får mig att fundera… Än idag? Efter så många år av invandring, integrering, assimilation, diskriminering, debatter, hånande, försvar, empati, sympati, hat, attacker och beskydd av invandrarna, muslimerna i Sverige? Är vi fortfarande lika märkliga varelser? Lika fascinerande att betrakta, analyser och debattera om? Främst vi muslimer? Är det faktumet att en beslöjad kvinna kan ha och har bättre studieresultat än dig lika förvånande? Är det lika konstigt att en svart har högre lön än dig för att han presterar bättre? Att en muslimsk man med skägg talare godare svenska, engelska och till det tre andra språk än dig lika chockerande och overkligt?

Tydligen är det. För annars hade jag inte haft den roliga sysslan att räkna antalet kirurger, ingenjörer, humanister, ekonomer och läkare som jobbar som korvgubbar och taxichaufförer bara för att de heter Mehmet och kommer från arabistan eller turklandet.  Som en vis man sa en gång ”namn och språk kan man alltid av historien göra kort, men sin färg, den går inte att tvätta bort”.

/Amir