Vem är Allah?

 

”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en”

 

                   5 Mos. 6:4

 

Koranens grundläggande budskap är Guds enhet (tawhid). Det finns ingen gudom (ilaha) förutom Gud (Allah) allen. Han är en, absolut och odelbar. Ej är han född och ej har han fött (112:3). Skapare och uppehållare av himmel och jord. Han är den som ger och tar liv. Den Allsmäktige, den Barmhärtige, Förbarmaren. Ingen är värdig vår tillbedjan förutom Gud.

 

 

Enligt islam kom monoteismen först. I begynnelsen var tron på en Gud. Vissa kristna forskare i religionshistoria har kommit fram till samma sak. Man kan exempelvis nämna den skotske skriftställaren Andrew Lang[1] (1844-1912) eller den katolske prästen Wilhelm Schmidt (1868-1954) från Österrike och hans teori om ”urmonoteismen”. Genom att studera de allra äldsta naturfolken – s. k ”urkulturer” – fann Schmidt att hos dem alla fanns en föreställning om en höggud – oftast en himmelsgud – som var världsalltets skapare, själv oskapad och evig. Teorin framställdes i det digra verket Der Ursprung der Gottesidee som påbörjades 1912 och vars sista band utkom postumt 1955[2]. Allt fler forskare har numera övergivit teorin om att religionen stegvis skulle ha utvecklats polyteism till monoteism. Man talar i stället om periodvisa svängningar mellan monoteism och polyteism, vilket överensstämmer med vad islam har lärt ut i 1400 år. Idag använder man hellre begreppet diversifiering i stället för evolution för att beskriva religionernas förändringar.[3] Det finns helt enkelt inga bevis som gör det möjligt för oss att påstå om någon sorts ”naturlig utveckling” från polyteism till monoteism – och därifrån till det ”upplysta” sekulariserade samhället som historiens förmenta mål.

 

 

Koranen förklarar religionernas mångfald och polyteismens uppkomst genom att hänvisa till människans svaghet och glömska. När människor överger, förvanskar och glömmer det ursprungliga budskapet uppstår nya religionsformer. Den inre kärnan i alla världens religioner är därför alltid monoteistisk, mer eller mindre framträdande beroende på graden av alienering från ursprunget. Inom hinduismen, som framstår som en outrerad polyteism, finner vi således vedantafilosofin som representerar ett slags ofullkomlig[4] monoteism. 

 

Koranen berättar om Guds enhet och också om hans natur. Vem är Gud? När ängeln Gabriel besökte Muhammad hälsade han honom med Guds fred och nåd. ”Fred vare med dig, Guds budbärare” (Assalam alaika, ya rasul Allah) och ”Guds fred och nåd vare med dig” (Salam Allah wa rahmatuhu alaik). Dessa angeliska hälsingsfraser skulle bli muslimernas sätt att hälsa sinsemellan. Och varje gång de uttalas påminner de oss om två av Guds egenskaper, fred och nåd, vilka uttrycks i de gudomliga namnen As-Salam och Ar-Rahman. Varje kapitel (sura) i Koranen inleds med den helgande formeln: ”I Gud, den Barmhärtige, Förbarmarens namn”.  I Koranen jämställs till och med Rahman, det vill säga Förbarmaren eller den Allra Nådigaste, med själva ordet för Gud (Allah): ”Åkalla Gud eller åkalla Rahman; med vilket namn du än åkallar, honom tillhör de skönaste namnen.” (17:110).

 

Gud är rättvis, den förorättade ska en gång få upprättelse och den orättfärdige sitt straff, men han är samtidigt den Kärleksfulle (Al-Wadud) och den Allra Nådigaste (Ar-Rahman). På hans tron är inskrivet: ”Min nåd överkommer min vrede” och tittar vi i Koranen ser vi att däri finns hela 192 referenser till Guds nåd och förlåtelse men blott 17 referenser till hans dom och straff.[5] Guds omätliga nåd skildras på ett utsökt sätt i femtiofemte kapitlet, ”Ar-Rahman”, som också kallas ”Koranens brud” (Arusat Quran) för dess skönhets skull.

 

Gud är en, allsmäktig och allvetande. Han är Konungarnas Konung. Om alla skapade varelser kom samman för att skada dig skulle de inte kunna kröka ett hår på ditt huvud förutan Guds tillåtelse. ”Den Gud vill bevara, är utan fara”, säger ordspråket. Och om alla skapade varelser i stället kom samman för att skydda dig skulle de inte förmå någonting förutan Guds tillåtelse. Ingen kan bevara den som Gud vill fördärva. Det var tron på den Ende som gav de första muslimerna deras styrka och hjälpte dem uthärda all förföljelse och förnedring. Och det var tron på den Ende som gav profeten Muhammad viljan och modet att utmana den meckanska hegemonin. Alla odds var mot honom, men Gud var med honom.

 

Motsatsen till tawhid är shirk. Precis som otrohet förstör ett äktenskap genom att det avleder kärleken i en annan riktning så förstör shirk, otrohet mot Gud, relationen till honom. ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” slår Bibeln fast (2 Mos. 20:3). Alla profeter kom med ett och samma budskap: Gud är en. Shirk är följaktligen att svika detta eviga budskap genom att tillskriva skapade ting gudomliga egenskaper och därmed uppsätta dem jämte Gud. En svårupptäckt variant av shirk är skrymteriet (ria’a), det vill säga att göra fromma gärningar, inte för att behaga Gud, utan sina dödliga medmänniskor.

 

I Koranen, en skrift på ”ren och klar arabiska” (26:195), kallas Gud för Allah, vilket helt enkelt är det arabiska ordet för Gud i bestämd form singularis, det vill säga en sammandragning av prefixet al- och den obestämda formen ilah. Arabisktalande judar och kristna använder samma ord – Allah – såväl i vardagligt tal som i arabiska översättningar av Bibeln. Ordet har samma ursprung som akkadiskans ilu, arameiskans Elaha, syriskans Aloho och hebreiskans El, Eloah och Elohim. Den forntida staden Babel är till exempel bildat av akkadiskans bab för port och ilu för gud och betyder alltså ”Guds port”. I Bibeln (1 Mos. 28: 10-22) berättas om att Jakob reste en sten på en helig plats som han kallade Betel, ”Guds hus”, av hebreiskans bet för hus och el för gud. Än idag är det vanligt att särskilt evangeliska kristna kallar sina kapell för Betel medan muslimer ofta refererar till moskén som Beitallah, ”Guds hus”, av arabiskans beit för hus och Allah för Gud.

 

Alla dessa semitiska ord för ”gud” i allmänhet eller ”Gud” i synnerhet – El, Eloah, ilu, Elaha, ilah och Allah – delar samma etymologiska rötter. De små skillnaderna har uppkommit som en följd av morfologiska skiftningar i respektive språks utveckling och motsvarar skillnaderna i uttal i de latinska, spanska och italienska orden för Gud (Deus, Dios och Dio) eller engelskans, tyskan och svenskans (God, Gott, Gud).

 

Koranen definierar islam, ”överlämnandet till Gud”, som ”Abrahams sed” (millat Ibrahim) (16:123) och Gud såsom ”Abraham, Isaks och Jakobs Gud” (2:136) samt fastslår bortom varje tvivel att ”Vår Gud och er Gud är en” (29:46). Muslimer bekänner samme Herre som Israels profeter, den Gud som ledde Mose och hans folk genom öknen och mättade dem med manna. Samme Herre som räddade Jona ur valens buk och i vars namn Kristus Jesus botade de spetälska, gav de blinda synen åter och uppväckte de döda (3:49).

 

Säg: ”Vi tror på Gud

 

och på det som har uppenbarats för oss

 

och det som uppenbarades för Abraham och Ismael

 

och Isak och Jakob och deras efterkommande

 

och det som uppenbarats för Moses och Jesus

 

och för [de andra] profeterna av deras Herre;

 

vi gör ingen åtskillnad mellan dem.

 

Och vi har överlämnat oss [muslimûn] till honom.” (2:136)

 

Svensktalande muslimer säger Gud i vardagligt tal men använder så gott som alltid Allah i den kanoniska gudstjänsten. Persiska muslimer i sin tur säger Khuda och swahilitalande Mungu. Innebörden är förvisso viktigare än namnet, men själva ordet bär också på en övernaturlig kraft (baraka) liksom varje annat ord som uppenbarats i Koranen. Därför har Allah en särställning. Arabiska är för muslimer inte vilket språk som helst. Det är utvalt och upphöjt av Gud – ett heligt språk. Att svenska muslimer använder arabiska ord och uttryck som Allah och inshallah är dock inte konstigare än att svensktalande i allmänhet använder sig av ord och uttryck med hebreiskt eller latinskt ursprung som en följd av kristnandet under medeltiden. Från hebreiskan har vi således påsk, halleluja och amen, från latinet pina, präst och hokus pokus.

 

Gästskribent, Mohamed Omar

 

 

Alla referenser till Koranen avser Koranens budskap (Proprius 2000), svensk tolkning av Mohammed Knut Bernström. Den citerade versen (2:136) har reviderats av artikelförfattaren så att originalets ”underkastat oss” har ändrats till ”överlämnat oss”. En förklaring till detta finns på http://doctoralazerius.blogspot.com/2008/06/underkastelse.html.

 


[1] Se The Making of Religion (1898).

[2] Hans idéer om urmonoteismen finns sammanfattade i en serie Olaus-Petri föreläsningar som hölls vid Uppsala universitet och utgavs under titeln Religionen hos urkulturens folk (SKD 1936). Han säger: ”Vi behöva sålunda icke undra över att vi hos det stora flertalet av dessa äldsta folk finna Högsta Väsendet i grandios ensamhet utan vare sig hustru eller barn eller andra närstående/Redan själva frågan om Högsta Väsendets hustrur och barn ha några av dessa folk funnit hädisk eller löjlig” (s. 26).

[3] Se exempelvis Ernest Gellner, Muslim Society (Cambridge University Press 1981), s. 9-11, som utvecklar David Humes (1711-1776) tanke om polyteismens och monoteismens “ebb och flod” genom att hävda att ett naturligt inslag i religionens historia är den cykliska rörelsen från polyteism till monoteism – och sedan tillbaka igen.

[4] Ofullkomlig i den meningen att ingen religion – och därmed ingen monoteism – vid sidan av islam kan göra anspråk på fullkomlighet. Islam utgör för en muslim själva måttstocken för att mäta sanningshalten i alla andra religioner. ”Denna dag har jag fullkomnat [akmaltu] religionen [dîn] för er” (5:3).

[5] Huston Smitt: Islam – A Concise Introducton, s. 36 (Harper Collins 2001)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: