”Att inte bli trodda av JO är en andra kränkning”

”Barnen grät och förstod inte vad som hände. Polisen tog mobiler, hushållspengar och barnens saker. Jag fick klä på mig inför poliserna. Det var så förnedrande, berättar Luul Mohammad, hustru till en av de fortfarande häktade svensksomalierna från Tensta.

Poliserna var 15-20 personer. De stannade kvar i flera timmar, 5 i varje rum. Flera av de som kom först hade svarta rånarmasker för ansiktet och bar synliga skjutvapen. Barn blev instängda i olika rum och jag fick inte gå in till dem och försöka trösta dem.

Ett av barnen har fått sömnproblem efter den traumatiska upplevelsen. Ett annat har fått gå till skolpsykolog. Ett barn har slutat tala.

Att förnedras inför sina barn i sitt hem är den värsta integritetskränkning man kan tänka sig. Men det finns en rad liknade brutala överfall på muslimska barnfamiljer från den nationella insatsstyrkans sida. T ex den 19/4 2004.
När Ali Berzengi – en av de två kurder som dömts för att ha förmedlat pengar till en motståndsgrupp i Irak greps, gjorde nationella insatsstyrkan sin entré efter att ha slagit sönder ytterdörren. Även då fanns flera minderåriga barn i lägenheten. Ali Berzengi har i intervju berättat att han låg och sov med sin då 3-åriga dotter i famnen. Han trycktes ner med ansiktet i golvet. Hans knäled trampades sönder, han har fortfarande smärtor.
Hos en annan misstänkt, som senare släpptes utan ursäkt, valde insatsstyrkan att slå sönder fönstret till barnens rum, där tre barn sov och via det gå in i lägenheten och gripa pappan. Också då var 15-20 poliser inblandade vid gripandet.
Behövs 15-20 militärt tränade poliser ur nationella insatsstyrkan för att gripa en obeväpnad man i hemmet inför hans minderåriga barn?

Var det nödvändigt att Abdul Kadir Okasha, som också släpptes, tvingades lämna sin höggravida fru utan hjälp?

Ja, om det dramaturgiska syftet är att medialt stigmatisera ”misstänkta terrorister” – misstänkta för att ha skickat pengar till motståndet i ett ockuperade hemland. Men naturligtvis inte om nationella insatsstyrkan som, man påstår, ”tog särskild hänsyn till att det handlade om barnfamiljer.”

Inför de drabbade familjerna och barnen måste Sverige framstå som en polisstat. Därför JO-anmälde jag gripandena, i hopp om en seriös och opartisk undersökning. Om det är rätt att utsätta barn, som inte själva är misstänkta för brott, för den här typen mardrömslika razzior.

Nu har JO svarat: För JO Mats Melin räckte det med att i ett telefonsamtal till Bertil Olofsson, chef för Nationella Insatsstyrkan få försäkringar om att:
”Samtliga husrannsakningar i bostäderna utfördes av civilklädda poliser från NI bestående av en gruppchef och fyra övriga polismän i varje grupp. Gruppcheferna bar ljusgula västar med texten polis, tjänstevapnen var dolda.
”Vid telefonsamtal med chefsjuristen Lars-Åke Johansson vid Säkerhetspolisen framkom att samtlig personal från Säkerhetspolisen bar civila kläder vid husrannsakningarna.”
”Jag finner inte anledning att vidta någon ytterligare åtgärd eller att göra något uttalande i saken”.

Hela JO-utredningen består alltså av två telefonsamtal till chefer som inte ens var på plats.

Att flera tre eller fyra grupper på fem poliser fanns i varje lägenhet, försöker JO trixa bort.

Att inte bli hörda eller trodda, är en ytterligare kränkning.

JO Mats Melin var den utredare som friade alla ansvariga för de brutala och olagliga gripandena av de två egyptier som på USAs begäran utvisades till tortyr i december 2002.

Trots det vill svensksomalierna ta JO på allvar. Därför har de nu lämnat in egna JO-anmälningar av övergreppen.

Gästskribent, Lena Sonne

Annonser

4 svar to “”Att inte bli trodda av JO är en andra kränkning””

  1. Galaxa Says:

    Detta är så skamligt. Förutom att hela aktionen uppenbarligen sköttes osmidigt och utan omsorg om barnen i lägenheten, så frågar man sig var hela den här historien har sin källa? Hur kan Sverige tillåta att tredje part terroriststämplar svenska medborgare?

    JO ska vara en myndighet som vi alla ska ha extra stort förtroende för, en oberoende instans för oss medborgare. Mats Melin har inte bara rubbat det förtroendet, utan stukat det ordentligt!

  2. Victoria Says:

    Jag instämmer med Galaxa.

    Det ska också bli intressant att få se hur JO kommer att granska det som svensksomalierna lämnar in.

  3. Sara Says:

    Jan Guillou har skrivit en bra artikel om just detta.

    Journalisterna vänder ryggen åt övergreppen
    Aftonbladet 2008-06-08

    Sakläget är följande. Den norska säkerhetspolisen misslyckades med att få norsk-pakistaniern Arfan Bhatti dömd som terrorist, trots 50 000 (femtiotusen!) inspelade telefonsamtal, samtal och sms.

    En person som satt i hans bil när de två fantiserade om att anfalla USA:s ambassad fick dansa med i den långa häktningstiden, men frikändes trots att domstolen vämjdes över de skrämmande tankar och idéer som ungdomarna visat under sitt samtal. Märkligt nog är fula fantasier ännu inte brottsliga i våra tre länder. Herr Bhatti dömdes däremot till åtta års fängelse för vanlig brottslighet, han arbetade bland annat som torped i indrivningsbranschen. Det är i och för sig i sin ordning. Varje medlem av Hells Angels som avlyssnats på sådant sätt och med sådana metoder skulle säkerligen ha åkt in. Problemet är att Hells Angels inte är muslimer, så de stora resurserna är inte avsedda för dem. I Sverige sitter tre personer häktade sedan fyra månader, terroristmisstänkta för att ha skickat pengar till en enligt Säpo politiskt olämplig motståndsrörelse i Somalia. Eftersom de sitter häktade så länge finns inga bevis som duger till åtalsunderlag. De är med andra ord oskyldiga. Men eftersom de är muslimer så kan de häktas hur länge som helst, eftersom terroristjuridiken stämmer in på dem, till skillnad från Hells Angels. Eller nazister, för den delen. Tre nazister åtalades nyligen för innehav av militära vapen och sprängämnen. De har terrorism på sitt program. Deras vapen och sprängämnen var bevisligen avsedda att användas till terroristbrott. Men det åtalet – som skulle ha fördubblat deras strafflängd, slapp de. Eftersom de i egenskap av vita terrorister inte kan misstänkas vara muslimer. I Danmark greps tre personer i februari under sedvanlig uppståndelse misstänkta för att planera mord på en av tecknarna bakom satirbilderna på Muhammed. Då en av de tre var dansk medborgare måste han omedelbart släppas eftersom bevis inte ens fanns för en häktning. De två andra misstänkta var marockanska medborgare och sitter alltså häktade än i dag. Dansk säkerhets- polis ville ha dem utkastade utan rättegång, eftersom bevis saknades, men det stoppades av besvärliga advokater. De två misstänkta mördarna mot vilka inga bevis finns, eftersom de då skulle ha åtalats, kan inte utvisas och kan inte släppas. Om ett sådant rättsövergrepp hade riktats mot vita danskar, hade läsekretsen i Sverige känt till saken. Här finns nämligen ett problem. Skandinaviska journalister har blivit rädda för att kritiskt granska den nya typ av rättsskipning som vi infört sedan 11 september. Det beror inte på att här saknas dramatiska eller intressanta inslag. Bara en sån sak som att vi återinfört hemliga bevis i rättssystemet. Det institutet har saknats i europeisk rättskipning sedan 1200-talets inkvisition. Eller ta en sån sak som att vita nazister blir friade från misstankar om terrorism trots kristallklara bevis. Så varför tycker inte våra nyhetsjournalister att detta ämne är intressant? Det finns förstås flera svar, en del triviala som att moderna journalister har mindre tid till förfogande. Men det finns ju särskilda avslöjar- redaktioner i exempelvis SVT. De ägnar sig åt att angripa sjuksystrar och socialarbetare men har hittills inte varit i närheten av de största rättsövergreppen i vår tid. Återigen, varför? Jag fick en stor del av förklaringen när jag intervjuades i SVT av etablissemangsjournalisten KG Bergström. Han undrade om jag inte riskerade min trovärdighet genom att tjata om det som ingen annan skrev om. Jag hade ju inte mindre än fem gånger under det senaste året återkommit till våra nya antidemokratiska lagar. Så enkelt ligger det alltså till. För de fina journalisterna är det politiskt suspekt att ägna sig åt dessa rättsövergrepp. Det är samma psykologi som under McCarthy-tiden i USA. Den som kritiserade den hysteriska kommunistjakten i exempelvis Hollywood blev omedelbart misstänkliggjord som icke trovärdig . Eller något ännu värre. Det beklagliga är inte att jag återkommer till ämnet fem gånger om året. Det beklagliga är att flera pågående justitiemord, som annars vore ett tacksamt ämne för journalister, kan fortgå medan nyhets- journalister vänder dem ryggen.

  4. Stefan Nilsson Says:

    Det jag spontant kan känna är att det säkert hade gått att få samma resultat utan att behöva bryta upp dörrar och ta sönder fönster tidigt på morgonen, då de flesta av naturliga skäl sover. I synnerhet i de hem där barn finns.

    Man hade på ett enkelt sätt kunnat vänta ut mannen i trapphuset eller tagit han åt sidan då han var ute och gick. Samtidigt som detta skedde kunde man ha en annan grupp som kunde gå in i huset. Då kanske barnen inte ens var hemma eller att civil polis hade kunnat be modern tillsammans med barnen att träda ut ur lägenheten medan de genomförde sin razzia.

    Sätten är nog många som det hade kunnat lösas på och detta är det värsta som de har valt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: