Min kärlek till Irans kvinnor

Min största rädsla inför mitt besök i Iran var att jag skulle fästa slöjan fel och framstå som ett fån. Det var precis detta som hände, men med skillnaden att ingen dömde mig.

Detta är min berättelse om Irans kvinnor, en hyllning, en kärleksförklaring.

Slöjan som attribut har ofta fått stå som symbolik för vad vi i väst anser vara förtrycket av kvinnan i den muslimska världen. Starkast har detta tagit sig uttryck i konflikter som slöjförbudet i franska skolor men en stark misstro till slöjan finns i hela väst. I sin mest löjeväckande skepnad skulle denna föreställning kunna definieras som ju mer som syns, desto mer frihet. Som inbiten feminist hade jag studerat Fatima Mernissi, diskuterat slöjans roll i kulturen och patriarkatet men för varje diskussion bara skapat fler luckor och än mer ofullständiga svar. Nu skulle jag skifta roll från betraktare till bärare. Och bakom slöjorna fann jag starka och modiga kvinnor.

Den Teheranska tunnelbanan var en myriad av persiska hänvisningar och min bortkomna uppsyn måste roat de hänsynsfulla iranier som vänligt passerade mig utan att skratta. Nästa sekund stod hon bara där, denna unga iranska kvinna med namnet Mina och en hjälpande hand. På perfekt engelska frågade hon mig om jag behövde hjälp. Hon övertygade mig om att vi skulle åt samma håll så jag följde henne, systern, mamman och lillebror hack i häl. Jag var lika nyfiken på Mina som jag var bortkommen och vi talade oavbrutet tills hon slutligen bjöd hem mig på middag.

Hennes föräldrars hem var en oas av blommor, frukt och prydnader. Vi placerades i stolar som stod uppställda längs med väggen, som mest såg ut att fungera som prydnad, och hennes mamma bjöd oss på hemmagjord ingefärsglass. Samtidigt som hon serverade och sedan, som den iranska värdinna hon var, höll sig i bakgrunden, vilade det ett outtalat och kodat maktskiffer över hennes framtoning. Hon var osynlig men ändå högst närvarande och jag fascinerades av hennes gästvänlighet inför oss främlingar.

Minas storasyster Maryam tog med oss till den skola där hon undervisade i engelska någon gång i veckan. Dagtid var det enbart kvinnliga studenter och vi blev tillfrågade att besöka klasserna och svara på frågor. Jag satt framme vid en kateder och krympte vid uppgiften. Vad hade jag att säga? Vad hade jag att tillföra? Frågorna rörde sig runt min kultur, mitt land och min religion. De ställde ärliga frågor och jag gav lika ärliga svar, men inte någon gång kände jag mig orättvist ifrågasatt eller lämnad skadeskjuten åt mitt öde. Den respekt de visade inför mitt berättande om smink och ateism fascinerade mig, en nyfikenhet utan att döma inför en kultur så vitt skild från deras.

Hemma hos Maryam fick vi titta på hennes bröllopsfoto. Hon smög fram det ur en låda och påvisade det omoraliska i att visa en annan man, min pojkvän, hur hon såg ut utan slöja. Men hon var stolt och ville visa. I vit klänning poserade paret framför backdrops föreställande vattenfall, snöklädda bergstoppar och blommande fält. Hennes ögon strålade av lycka på varje kort men plötsligt for en mörk skugga över henne ansikte där vi satt och hon pekade på ett löpband vid sidan om tv:n. Hon berättade öppenhjärtat om sitt missfall som läkarna skyllde på henne vikt och sin rädsla för att Hamid skulle ta en annan kvinna. Jag led med denna kvinnas oro, att ensam bära smärtan, och tillika skulden, för ett missfall är för mig helt främmande. Hon reste sig, hämtade ett fat med dadlar och skuggan försvann.

På kvällen ställdes det till med fest och folk anlände i strida strömmar till Minas hem. Plötsligt blev jag ombedd att ta av mig slöjan. ”Varför ska du anpassa dig efter oss? Vi tänker inte ta av slöjan när vi besöker ditt land, så varför ska du tvingas bära den när du besöker vårt?”. De insisterade och den åkte av. Jag var mig själv men ändå en av dem.

Jag observerade Maryam som översatte folks strida ström av frågor och att försöka konversera i mun på varandra med en tolk är en konst, i synnerhet för tolken. Maryam behärskade denna konst och med denna tillskrev hon sig en makt som symboliserades av hennes strategiska plats i mitten av rummet. Denna hemmafru som var rädd för att inte kunna leva upp till roll som kvinna och hustru, utan henne skulle ingen av oss kunna kommunicera. Hon är inget undantag; – 63 % av de universitetsstuderande i Iran är kvinnor, men de utgör enbart 11 % av den avlönade arbetskraften. Men de har en central roll; öppna, driftiga och smarta för de landet framåt, sakta mot sina egna villkor. Detta är min hyllning, min kärleksförklaring till dem och till alla som inte fick plats i min berättelse; den barska kvinna i receptionen som alltid sparade en engelsk tidning åt mig, den vänliga kvinna som på eget initiativ översatte den ilskna parkeringsvaktens svordomar över vad han trodde var min bil, den kvinna som log tryggt mot mig i passkön när jag försökte förlänga mina tröjarmar, det affärsbiträde som tålmodigt hjälpte mig välja ut en manteau och den lärarinnan som ville fota mig med sin mobilkamera för att dokumentera vårt möte. Eller Shirin Ebadi som kämpar för rättvisa och välförtjänt tilldelats Nobels Fredspris, journalisten Azadeh Moaveni, Marjaneh Halati som grundat kvinnohärbärget The Omid-e-Mehr Foundation och feministen Parvin Ardalan.

Irans kvinnor är inga offer, de är krigare!
Gästskribent, Helena Sandklef

Annonser

11 svar to “Min kärlek till Irans kvinnor”

  1. Leif Landén Says:

    Tack för ett ytterst tänkvärd och välskrivet inlägg i en väldigt väldigt infekterad debatt… Har precis ändrat lite åsikter, vilket inte händer nog ofta. Tack för att du öppnade mina ögon!

  2. HB Says:

    Mycket intressant, mycket givande. Tack för reportaget!

  3. Sofia Nilsson Says:

    Verkligen intressant att läsa ett reportage som är skrivet inne från perspektivet!
    Jag har haft en del funderingar eller fördomar gentemot Iran och dess kvinnor.
    Dina ord påverkade mig och nådde fram!

    Tack för det!

  4. Mohamed Says:

    En riktigt riktigt intressant läsning måste jag säga.

    Vilken gestaltning, helt tvärtemot (även om den sidan finns) vad man annars matas med.
    Objektivt, sakligt och framförallt gripande.

    Du fick mig att känna mig stolt över dem och den styrka de besitter genom sin självständighet. Sannerligen krigaren!

  5. Therese Bergqvist Says:

    Den bilden har man då aldrig hört talas om. Det var en väldigt fängslande text och för min del var den ett välkommet inslag i den så infekterade debatten om kvinnor och slöjor…och självfallet Iran.

  6. Galaxa Says:

    Man längtar ut i världen och till nya människor och kulturer när man läser denna skildring!

    Therese: Förhoppningsvis kan debatten om kvinnor och slöjor bli mindre infekterad om man i stället pratar om detta som skribenten Helena beskriver ”Hon smög fram det ur en låda och påvisade det omoraliska i att visa en annan man, min pojkvän, hur hon såg ut utan slöja. Men hon var stolt och ville visa.” Det är väl innebörden av detta som bör pratas om och som jag vet diskuteras bland muslimer runt om i världen. I Sverige är det av någon anledning inte PK att diskutera detta (förstår inte varför, med tanke på att det i Sverige varit högt i tak för frågor om både moral, jämställdhet och sexualitet). Stoltheten. Att få lov att synas om man vill. Att detta inte ska betraktas som omoraliskt. Alternativet är inte ”ju mer som syns, desto mer frihet” precis som alternativet till huvudduk inte alls behöver vara avkläddhet.

    Jag stöder gärna dem som vill vara ”krigare”. Men jag hjälper även gärna dem som känner sig som offer. Hoppas få en chans att se Iran en vacker dag!

  7. Therese Bergqvist Says:

    Galaxa: Jag förstod texten som så att denna kvinna gjort sitt eget val. Hon var stolt och valde att visa det för skribenten i egenskap av att hon var kvinna och hon valde att tala om för henne att det var omiraliskt att visa det för en annan man, skribentens pojkvän.

    Säkerligen inte för att risken förelåg för någon heders vendetta då chansen är minimal att det ens skulle komma fram. Men enligt min uppfattningsförmåga så ser jag det som så att denna kvinna som visade bilden på sig själv utan slöja mer bryr sig om vad hennes religiösa övertygelse påbjuder.

    Det var det och allt annat i Helena Sandklefs text som var tilltalade för mig, mer det positiva än det negativa.

  8. Helena Sandklef Says:

    Galaxa: Problemet tror jag är att VI ofta sätter oss på höga hästar och avgör vilka som är offer. Det är ju en högst subjektiv känsla och när vi dömer utgår vi från oss själva som normen. Jag stödjer absolut någon som själv känner sig som ett offer, men jag tänker aldrig utgå från att någon grupp eller individ är offer, vilket vårt samhälle ofta gör, det är att se ner på dessa.

    ” Alternativet är inte ”ju mer som syns, desto mer frihet” precis som alternativet till huvudduk inte alls behöver vara avkläddhet”

    – Detta är ju väldigt intressant och återigen är det lätt för oss i väst att vara kritiska mot ”det andra”. Det var detta jag försökte ironisera över med ovanstående mening. Vi i väst ser sällan våra plastbröst eller minikjolar som ett led i någon struktur där vi är förtryckta. Allt beror ju på vart man lägger normen för normalt.

    Jag tycker att Maryam var stark som visade sitt foto. Det var första gången hon träffade någon som inte var från Iran och att då göra ett eget val, att visa, visade på viljekraft från henne tycker jag. Det är svårt att förstå ett land där människorna är så otroligt pålästa och välutbildade men aldrig har pratat med någon utanför Iran. Att då öppna sitt hem och ställa till fest är fantastiskt. Modigt och öppet! Och varje gång vi hade bekymmer eller behövde hjälp så var det kvinnor som hjälpt oss på gatan eller på marknaden.

    Jag hoppas verkligen att alla får chansen att åka till detta vackra land! Underbart!

    2008-05-08 @ 10:52:42
    Postat av: Galaxa
    Helena: ”Vi i väst ser sällan våra plastbröst eller minikjolar som ett led i någon struktur där vi är förtryckta”. Ja, och det var precis det jag ville visa med min kommentar! Jag förstod att du ironiserade och du gör helt rätt i! Många är färgade av sin miljö! Det är nog några som inte ser det du nämner som en form av förtryck. Men de flesta jag känner gör det. Ofta är det enda alternativet som nämns i debatten om t.ex. kravet att täcka sig, just avkläddhet. Det tycker jag är fel, för det är väl många i väst som reagerar mot ett mode här i väst som innebär ett förtryck mot kvinnor! Jag känner många som reagerar starkt på detta och det gör säkert ni andra också. Jag har muslimska vänner som inte har huvudduk, men inte kastar de av sig alla kläder för det! Och kommer man från en annan kultur där alla badar bastu tillsammans nakna hela släkten (som vi gör i vissa västländer i alla fall), så innebär ju inte heller det med automatik att man är positiv till utmanande klädsel eller silikonimplantat. ”Våra” plastbröst – känner jag ju inte igen personligen. Jag har inga plastbröst och jag tycker inte att det speglar min kultur och mitt sätt att vara. Dessutom reagerar jag på det.

    De människor som tillåter sig att föra en debatt om klädsel och den moral som faktiskt påverkar/drabbar kvinnan mest (både i Iran och i Sverige) är antagligen inte samma personer som vill att alla ska klä sig som porrstjärnor. Om jag får överdriva.

    Jag är säker på att Maryam är en stark person – hennes beslut att visa fotot måste ju ses relativt hennes bakgrund och miljö – jag menar i Sverige skulle det ju inte vara en så stor sak att visa bröllopsfotot direkt – därför visar hon ju onekligen mod. Frågan är ju hur Maryam känner. Är hon nöjd med att ha det så?

    Men precis som du säger kan vi inte utgå från att alla är offer. Det är dock vår plikt att så småningom ta reda på om och hur vi kan hjälpa till när det existerar ett förtryck och brist på jämlikhet och jämställdhet. Jag är övertygad om att man kan utöva solidaritetsarbete tillsammans över gränserna utan att det blir von-oben-attityd. Den tiden hoppas jag snart är förbi – när västländerna sitter på höga hästar och mästrar! Pendeln får emellertid inte slå tillbaka så att det sätts likhetstecken mellan seriöst engagemang och intrång von oben. Eller att rädsla för att uppfattas som mästrande gör att vi blundar för signalerna.

    Vad gjorde du förresten i Iran för övrigt? Jobb eller annat? Man blir nyfiken på att veta mer.

  9. Galaxa Says:

    Helena: ”Vi i väst ser sällan våra plastbröst eller minikjolar som ett led i någon struktur där vi är förtryckta”. Ja, och det var precis det jag ville visa med min kommentar! Jag förstod att du ironiserade och du gör helt rätt i! Många är färgade av sin miljö! Det är nog några som inte ser det du nämner som en form av förtryck. Men de flesta jag känner gör det. Ofta är det enda alternativet som nämns i debatten om t.ex. kravet att täcka sig, just avkläddhet. Det tycker jag är fel, för det är väl många i väst som reagerar mot ett mode här i väst som innebär ett förtryck mot kvinnor! Jag känner många som reagerar starkt på detta och det gör säkert ni andra också. Jag har muslimska vänner som inte har huvudduk, men inte kastar de av sig alla kläder för det! Och kommer man från en annan kultur där alla badar bastu tillsammans nakna hela släkten (som vi gör i vissa västländer i alla fall), så innebär ju inte heller det med automatik att man är positiv till utmanande klädsel eller silikonimplantat. ”Våra” plastbröst – känner jag ju inte igen personligen. Jag har inga plastbröst och jag tycker inte att det speglar min kultur och mitt sätt att vara. Dessutom reagerar jag på det.

    De människor som tillåter sig att föra en debatt om klädsel och den moral som faktiskt påverkar/drabbar kvinnan mest (både i Iran och i Sverige) är antagligen inte samma personer som vill att alla ska klä sig som porrstjärnor. Om jag får överdriva.

    Jag är säker på att Maryam är en stark person – hennes beslut att visa fotot måste ju ses relativt hennes bakgrund och miljö – jag menar i Sverige skulle det ju inte vara en så stor sak att visa bröllopsfotot direkt – därför visar hon ju onekligen mod. Frågan är ju hur Maryam känner. Är hon nöjd med att ha det så?

    Men precis som du säger kan vi inte utgå från att alla är offer. Det är dock vår plikt att så småningom ta reda på om och hur vi kan hjälpa till när det existerar ett förtryck och brist på jämlikhet och jämställdhet. Jag är övertygad om att man kan utöva solidaritetsarbete tillsammans över gränserna utan att det blir von-oben-attityd. Den tiden hoppas jag snart är förbi – när västländerna sitter på höga hästar och mästrar! Pendeln får emellertid inte slå tillbaka så att det sätts likhetstecken mellan seriöst engagemang och intrång von oben. Eller att rädsla för att uppfattas som mästrande gör att vi blundar för signalerna.

    Vad gjorde du förresten i Iran för övrigt? Jobb eller annat? Man blir nyfiken på att veta mer.

  10. Mehrako Says:

    Debatten om slöjan och den muslimska kvinnan är sällan nyanserad.
    Slöjan har kommit att bli en symbol för förtryck och oftast när man pratar om den muslimska kvinnan så nämns hon 95% av gångerna i samband med slöja och förtryck.
    Jag är den enda tjejen i min familj som bär slöja och det var efter 11 september som jag valde medvetet att göra ett aktiv val. Att helt plötsligt se en bild av islam och muslimer i media som var främmande för mig fick mig att reagera, detta fick mig från att ha varit ”sekulär” muslim till att bli ”praktiserande”.
    Det är inte slöjan som ”förtrycker” mig, utan samhället när den reducerar mig till en tygbit och detta görs genom att jag oftast bjuds in för att föreläsa om slöjan, delta i debatt sammanhang där det går ut på att jag ska försvara varför jag bär slöja. Radioprogram och även tv program där det har handlat om slöjan. Personligen tackar jag aldrig ja till sådana föreläsningar eller debatter, för jag vägrar låta mig reduceras och kategoriseras i ett fack som enbart handlar om en tygbit!

  11. Zinat Pirzadeh Says:

    Tack Helena!

    Jag älskar mitt hemland Iran, min dröm är att en dag uppträda där med min show. I dag får jag dessvärre inte åka tillbaka, och vi har inte heller några komediklubbar där som kvinnor kör stand-up men jag ger inte upp min dröm.

    Hemlängtan finns alltid där som ett öppet sår.

    Min mor som bor i Rinkeby bär fortfarande slöja och jag blir så ledsen varje gång hon blir behandlad som om det är något fel på henne. I Sverige har alla hattar och kepsar osv, lite textilier på huvudet bör inte vara värre än kepsen, eller hur.

    Det är inte inne att vara muslim nu, när någon frågar mig om jag är muslim brukar jag skoja till det och säga, visst, men jag bombar bara på fritiden.

    Du är också en krigare, eloge till dig.

    Kram,
    Zinat


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: