Den perfekte mannen

-Oh, jag är så trött på att behöva gå upp på natten och fixa nappflaska till min son utbrast Anna, en av mina nyblivna vänner i mammagruppen ett tag efter att vi båda mammor. -Ja, jag förstår att det är jobbigt svarade jag, men du har det i alla fall bra som kan turas om med din man och skänkte menande en tanke  till de ensamstående mammorna som vi hade i gruppen. – Turas om? Nej, min man gör inte sånt svarade Anna. Han jobbar ju hela dagarna och måste orka upp till jobbet. Anna blev så förvånad av att se mitt förvånade ansiktsuttryck att hon snabbt replikerade, menar du att din man hjälper till på nätterna?

Kommentarer som ovan hör man varje dag. ”Han brukar inte ryta till och be mig hålla käften, han vara bara arg,” eller ”det gör inget att han inte städade idag heller, han är ju trött efter jobbet.” En av favoiterna är ”han byter inte blöja för han tycker det är äckligt.” Jag måste säga att jag inte upphör att förvånas över hur illa många av mina vänner har det. Nu talar jag inte om Fatima från Somalia eller Iman från Irak utan Maria, Caroline och Sofia, svenska (vad nu det innebär) tjejer på juristutbildningen. Det finns så mycket som stör mig i diskusionen kring den så kallade jämställdheten att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Få se om jag lyckas bena upp det.

1) Jag hade vid tidpunkten för samtalet med min vän Anna inte varit uppe en enda natt med min son. Jo, min man jobbade också heltid, precis som Annas, men det gjorde ju jag med- jag var mammaledig (konstigt begrepp, eller hur? Hur ledig är man egentligen när man har ett spädbarn?!). För att jag skulle orka vara en så bra mamma som möjligt på dagarna tog min man hand om nätterna.

2) Inget (läs ordet inget med en nypa salt) för mig så irriterad som när mina vänner lite avundsjukt betonar att jag borde vara tacksam för att jag har en man som hjälper till i hemmet så mycket som han gör. Vaddååå hjälper till?! Missförstå mig inte, jag är oerhört tacksam, Alhamdulillah, men hjälper till? Betyder inte det att det egentligen är mitt jobb som han gör bara för att han är snäll? Jag undrar då vem det är som har varit så vänlig att tilldela mig den nobla uppgiften att tvätta smutsiga strumpor, steka köttbullar och bädda sängar? Det handlar inte om att hjälpa till. Det handlar om att man gör saker för varandra för att man älskar varandra. Det handlar om att ta ansvar. Om mamman en dag väljer att inte laga mat är det då hennes fel att barnet inte får någo att äta? Eller är det lika mycket pappans? Jag har aldrig förstått de par som bestämmer sig att göra upp scheman för vem som skall dammsuga och när det är dags att handla. Den enda anledningen som jag kan se till att man behöver skriva ner ansvarsområden är för att man annars, utan schemat, förväntar sig att den andra gör jobbet åt en. Kul att en partner ser en som ens privata passopp. Grattis alla schemaskrivare.

3) När jag väntade mitt första barn hade jag redan bestämt mig. Mammaledighet var inget för mig, jag var en karriärskvinna. Att vara hemma med barnet var en pina. Blöjor, bebisskrik och mjölk vart man än vänder ansiktet. Det har man sett på Supernanny. Överallt matas man med att arbetsmarknaden är den rätta platsen för homo sapiens att utvecklas. De kvinnor som stannar hemma tycker man synd om eftersom de uppslukats av den mörka kvinnofällan. Hur mycket pengar du tjänar är det yttersta beviset för hur väl du lyckats förverkliga dig själv. Jag hade bestämt mig jag skulle aldrig hamna i fällan. Tillbaka till studierna så fort som möjligt. Till och med skatterätten verkade behagligare än att ta hand om mitt barn.

Vilken chock jag fick. Den tid som jag spenderade hemma med min son var den bästa tiden i mitt liv. Yeah right,, att man utvecklas i skolbänken lyssnandes till en halvgalen professor i folkrätt. Hur mycket utvecklas man inte när man hör sitt barn jollra för första gången? Vad kan göra en mer ödmjuk, generös och tålmodig än att se sitt barn utveckas steg för steg? Det är skamligt att man här i Sverige nedvärderar de som väljer att stanna hemma och uppfostra sina barn! Finns det ett mer värdefullt arbete än att uppfostra sitt barn? Varför skaffa barn över huvud taget om man inte tas sig tid att ta hand om dem?

Okey, jag måste erkänna, nu var jag bara hemma med grabben i sex månader, men tro mig, orsaken var inte att jag lessnade. Tvärt om njöt jag av det så mycket att både jag och min man var rädda för att jag aldrig skulle slutföra mina juridikstudier om jag inte gick tillbaka till plugget- och det omedelbums. Men till nästa barn… då insha Allah…

 (Om ni inte redan hunnit räkna ut det var alltså min man hemma med vår prins resterande tid. Jo, trots att han är en sån där skäggig typ som ma helst inte vill sätta sig bredvid på bussen)

4) Jag har av olika anledningar aldrig kallat mig för feminist. En av orsakerna är att jag inte vet vad folk läser in i begreppet. Det kan ju handla om allt ifrån manshatande kvinnojoursordföranden (not me) till sådana som kräver lika lön för lika arbete (de som lönediskriminerar både få smisk). Min främsta orsak är dock att jag finner begreppet överflödigt. Jag är ju muslim. Jag behöver inte hitta på ett nytt begrepp eller ansluta mig till en ny rörelse när det redan rymms inom min tro. Av någon konstig anledning har jag alltid under min utbildnings gång, vid varje genusseminarie vi haft, blivit utsedd till klassens ultrafeminist. Det kan ha handlat om allt ifrån det pinsamma faktum att våldtäktsoffer än idag blir tillfrågade vad de hade för kläder vid tillfället till hur man ska få in fler kvinnor i bolagsstyrelser. Jag kan inte dra några andra slutsatser än att Maria, Caroline och Sofia inte är så jämställda som jag trott, trots allt.

Tjejer, kräv er rätt.

/Cherin

Annonser
Publicerat i Cherin. 3 Comments »

3 svar to “Den perfekte mannen”

  1. Sara Says:

    Man känner verkligen igen sig i din text.
    Har tappat räkningen på antal gånger jag har hört att ohh han är en sån bra pappa och man för han hjälper till hemma och tar hand om barnen.
    Varför säger man inte som om mamman, när hon gör exakt samma sysslor, för man tar förgivet att det är hennes uppgifter och råkar ha en man som hjälper till, då har man haft turen att träffa på en bra man!

    Är detta jämställdhet, med tanke på detta förekommer dagligen år 2008 i dagens Sverige!

  2. Monica Says:

    as salamu aleykum,

    jag blir också betraktad som ultrafeminist, trots att jag också vägrar att själv kalla mig för det (av samma anledning som Cherin – man vet inte vad folk läser in i det). Det är också min erfarenhet att det inom min ”svenska” kultur (man kan inte göra sådana enkla definitioner egentligen, men ok…) förekommer mer eller mindre lika mycket o-jämställdhet som i exemplevis den kultur jag är ingift i, den arabiska. Flexibiliteten kring normen är dock vidare inom den svenska, men men… to the point;
    Enligt mig bottnar problemet just i det Cherin snuddar vid; det konstruerade genuset. Vad vi (ynkliga) människor FÖRVÄNTAR oss av de olika könen. Jag klarar inte att bli slagfärdigare eller koncisare än så, en måndagskväll i bloggvärldens kommentarer. Jag kan dock konstatera att du, Cherin, lever i ett äktenskap jag önskar fler fick uppleva (han har väl plats för tre till, din man? Obs: skämt). Alltför många, oavsett kulturell/religiös/etnisk tillhörighet, är alltför begränsade av, av människan skapade, normer som (oftast) i sig är orättvisa och o-jämställda.
    Jag, som delvis dog inombords av att vakna flera flera gånger varje natt år efter år för barnens skull, vet allt för väl att man som kvinna FÖRLORAR om man KRÄVER sin rätt. Det må vara den enda möjliga utvägen, på lång sikt, men på kort sikt förlorar jag min status. För som det ser ut på många olika platser (i världen) får man status som kvinna genom att uppfylla de förväntningar som de konstruerade normerna kräver av en.
    Gladare än så blev det inte.

  3. Nabeeha Says:

    Salaam,
    Ach vad glad jag blev när du uppmärksammade att dagens samhälle inte riktigt värderar att vara mamma lika högt som ‘karriär kvinnor’. Jag är svensk, och konvertit, men har alltid, långt innan jag konverterade velat vara hemma med mina barn, så det valet gjorde jag, och det verkar som att folk aldrig riktigt kan nöja sig med att jag faktist valde att vara hemma. Nu är min dotter äldre och går på dagis, och nu när har jag börjat studera så får jag tydligen respekt. galet att ajg itne kunde få för båda sakerna men men…

    Poängen var att jag vart glad att du tog upp det här, fick mig att känna mig förstådd, speciellt som du inte verkar vara någon ‘total hemma mamma’ utan, som jag, vill utbilda dig och jobba också, men ändå förstår värdet av att vara mamma ‘ledig’.

    Du är min nya favvo blogg! maa salaam/ syster Nabeeha


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: