Att göra bort sig på premiäravsnittet av Halal-TV kan knappast kallas god timing, det har Carl Hamilton fått erfara. Det första avsnittet skulle handla om klass, men kom i stället att ge upphov till den debatt som med jämna mellanrum dyker upp.
Är det oartigt att inte ta i hand? Det är oartigt att inte hälsa – hur man sedan hälsar är desto mindre viktigt. Så resonerar uppenbarligen inte Carl Hamilton, som t.o.m. gick fram och tog tag i en av programledarnas händer. Skulle han ha tillgripit en så drastisk metod om en vältränad man eller exempelvis en from judinna inte velat skaka hand med honom? (Det sistnämnda hände mig faktiskt en gång i Israel.) Skulle Hamilton ha bett judinnan att åka hem till Israel?
Jag gissar att Hamilton inte är ensam utan att en stor del av svenskarna faktiskt undrar över varför vissa muslimska kvinnor inte tar män i hand, och en diskussion med Hamilton i frågan skulle säkert ha kunnat vara givande för tittarna. Naturligtvis såvida Hamilton inte försökt lösa dilemmat genom att tillgripa fysiska metoder (jag kan bara föreställa mig hur reaktionerna skulle bli om jag som man gick fram och började rycka tag i en kvinna). Efter denna oförskämdhet hade han mage att anklaga de två programledarna för att vara oförskämda.
Hamilton sa i SVT:s Debatt att han säkert skulle ha kunnat godta deras vägran att skaka hand, men han ”kände inte” att han fått en tillräcklig bra förklaring från dem. En sådan bedömning är onekligen subjektiv och man kan förmoda hans islamkunskaper är starkt begränsade eftersom han var tvungen att fråga. Men hans tal om att ”vi svenskar” minsann tar i hand och att man annars får bo i en jordhåla (alternativt i Iran) tyder på att han faktiskt inte skulle ha nöjt sig med annat än en handskakning.
Incidenten väcker emellertid en mycket större fråga till liv, vilket också framgick i Debatt (där Hamilton slank undan utan att be om ursäkt för sitt avskyvärda och kränkande beteende). Sverige är hem åt många olika folkgrupper: etniska svenskar (som vi så vackert kallas), ryssar, kurder, araber, hinduer, svarta, latinamerikaner, m.fl. I det moderna Sverige råder konsensus att alla är lika mycket värda och att ingen bör diskrimineras på grund av påbrå (därmed inte sagt att diskriminering och rasism inte existerar). Men som exemplet med Hamiltonincidenten klargör blir det inte mångkultur bara för att olika folkgrupper råkar bo i samma land, inte så länge alla tvingas underkasta sig majoritetens alla seder och bruk. Vi har mångfald*, men inte mångkultur.
Jag vågar påstå att mainstreamdebatten i dagens Sverige till sin natur inte är rasistisk – trots att rasistiska undertoner tvivelsutan existerar – av det enkla skälet att man inte motsätter sig mångfald (dvs. olikheter i form av folktillhörighet, religion, hudfärg, etc.) utan ställer sig tveksam till mångkultur i de fall främmande normer på ett eller annat sätt krockar med nu gällande. ”Man tar seden dit man kommer” är en alldeles utmärkt grundprincip, men det innebär inte att majoriteten har rätt att sätta sig över enskilda individers rättigheter.
Som minoritet i Sverige är man mer utsatt än majoriteten. En stor del av moskéer, muslimska organisationer och framträdande muslimer i Sverige får motta hot- och hatbrev och utsatts för trakasserier av olika slag. Om man vill undvika kränkningar är det säkraste sättet att frångå handlingssätt som avviker från huvudfårans norm (sliter man av sig slöjan offentligt väntar oändliga applåder). Jag argumenterar inte för att alla minoriteter glatt ska underkasta sig majoritetens normer, jag konstaterar bara att läget är som det är och att samma debatt dyker upp gång på gång av en orsak: en stor andel svenskar – inklusive invandrade – tycker att anpassning är det enda som gäller.
”Det handlar om hur vi svenskar vill leva”, sa Carl Hamilton under diskussionen med programledarna. Jag tror nu inte att Hamilton är rasist; både han och jag är uppväxta i ett samhälle där flickor och pojkar – senare kvinnor och män – inte lever segregerat på samma sätt som i andra delar av världen. För oss är det främmande att män och kvinnor inte tar varandra i hand. Hans agerande i just detta fall var rasistiskt och oförskämt – få svenskar skulle ha betett sig som honom. Hans saknade all respekt för andras vilja. Men hans kommentar berör just det som saken gäller: vill vi leva i ett mångkulturellt Sverige, eller vill vi att alla ska anpassa sig efter gällande normer?
/Kristoffer Larsson
*En användbar definition av begreppet: ”Mångfald innebär att alla människors lika värde respekteras – detta oavsett ålder, kön, könsöverskridande identitet, sexuell läggning, trosuppfattning, funktionshinder eller etnicitet.”
Källa: http://www.riksdagen.se/templates/R_Page____1599.aspx
