Det talas om yttrandefrihet, om demokratiska och/eller mänskliga rättigheter. Det talas om kränkningar, om vad man ska tåla, och om att ta seden dit man kommer. Att uttömmande behandla dessa saker inom ramen för detta sammanhang låter sig inte göras, men ändå vill jag drista mig till ett försöka lite grann. Jag ber om ursäkt för de fel och brister som många läsande ögon kan finna och som jag missat, eller inte förstått. Jag ber om ert tålamod.
Vad krävs för att man ska kunna uppleva och utöva friheter och rättigheter? Svaret beror kanske på vilken inställning man har. ”Den starke har rätt” betyder till exempel att jag kan slå eller skrämma mig till frihet och rättighet. ”Allt och alla har/är rätt” betyder att allt är lika mycket rätt och fritt, vilket i sin tur innebär att ingenting har något värde (total relativism).
Jag har bott, arbetat, rest, levt, i många olika länder, kulturer och sammanhang. Jag har försökt att förstå, att passa in något så när, men jag har aldrig kunnat göra mig själv till någon annan än den jag är. Född i Sverige, blond, blåögd och med så svensk släkt att man måste ta till sysslingar för att hitta utländska medborgare i min släkt. Betyder detta att jag passar alldeles perfekt i Sverige och att andra ställen är mer eller mindre besvärliga? Nix, det gör det inte.
Jag känner ett ansvar (det tredje ordet i rubriken). Jag vill inte såra mina medmänniskor, vare sig jag befinner mig i Sverige, Egypten, Israel, eller Samoa (eller någon annanstans). Om jag till exempel anser att det är en del av min yttrandefrihet att göra bilder av någons gud på ett sätt som jag vet starkt upprör någons känslor så kan jag ta mitt ansvar och låta bli. Utan ansvarskänsla tycker jag att jag förverkat min rättighet i det avseendet. Vad ska jag med min totala frihet till, om alla andra också har sin? I en värdelös (dvs. utan värderingar) värld är ju allt inget och inget allt. Ingen kan då begära något av mig, och jag inget av någon annan.
Jag kan inte lämna mig själv någonstans. I Egypten kunde jag inte bara bestämma mig för att vara muslim. Jag hade inte velat att någon i något av de länder och områden där jag varit skulle ha retat upp sig på att jag inte var precis som de som redan bodde där. Jag har försökt att lära mig, att observera och fråga. Jag har gjort misstag och ibland haft sådan tur att jag fått tillfälle att be om ursäkt. Ibland har jag säkert inte ens insett mina misstag. Jag begår misstag också i Sverige, misstolkar ett sammanhang, gör eller säger något som sårar (ett hetsigt humör bidrar tyvärr till detta).
Det finns de som inför det som de upplever som nyheter eller olikheter blir nyfikna. Det finns de som blir rädda, och det finns de som blir hängivna (och säkert de som förblir likgiltiga). De nyfikna vill förstås lära sig mer. De allmänt rädda kan i dessa sammanhang kallas xenofober och med avseende på religionen Islam, islamofober. De hängivna ”goes local” för att använda ett uttryck som till exempel ofta används inom social/kulturantropologin (innebär att de helt släpper det forna/egna och uppgår i det nya/andra).
Behöver jag som svenne i Sverige frukta en muslim i dennes egenskap av muslim (eller invandrare och muslim)? Man måste fråga sig vad man ska frukta i så fall. Har jag verkligen all nödvändig kunskap så att jag inte riskerar att känna fruktan (och därmed förknippade känslor) för min medmänniska av ren okunskap, eller kan det vara möjligt att jag borde veta och kunna mer än jag gör? Behöver jag vara nyfiken och intresserad? Det tror jag, åtminstone tycker jag det är konstigt att inte vara det. Vem vill inte veta, kunna, uppleva osv. mer än hittills? Att inte känna intresse och nyfikenhet är intellektuell och själslig död. De hängivna finns slutligen alltid, på alla ”sidor” och är i allmänhet få. Jag har personligen ingen säker uppfattning, men de verkar som att de jag mött ibland bytt ut ett alltför välkänt tomrum mot ett alltför okänt.
Sitter hela min självuppfattning som svensk i möjligheten att få ta personer av motsatt kön i hand när jag träffar dem? Vad säger det om mig om det är så? Vad säger det om mig om jag blir provocerad inför risken att bli utan handssvettsutbytet? Artigt och respektfullt vill jag hälsa på den jag möter och vill då avväga mellan vad som är viktigt för mig och vad som är viktigt för den jag hälsar på. I Sverige är jag van att ta de flesta i hand och räcker fram handen. I allmänhet får jag en hand från andra hållet och gör det man brukar. Hälsar jag (som är man) på en muslimsk kvinna är det möjligt att hon föredrar att sätta handen mot bröstet i stället. Då kan jag göra likadant. Hon påpekar detta och jag är glad att jag inte hunnit göra bort mig genom att rycka tag i hennes hand. Är min svenskhet kränkt och inte respekterad nu? Kunde vi genomföra en hälsning med bibehållen artighet och respekt gentemot varandra? För mig hade det gått utmärkt att ta en främmande kvinna i hand, ja till och med krama henne. Men det hade varit mycket jobbigt att tvinga på henne en hälsning som hon inte vill ha. Kan man säga att hon vann, eftersom vi gjorde på hennes sätt och inte på mitt? Nix. Vi gjorde ju på ett sätt som fungerade utmärkt för båda. Jag kan hälsa på alla främmande kvinnor på det sättet utan att känna sorg och saknad över uteblivit utbyte av handsvett. (Tycker jag att Carl Hamilton är en fjant? Ja, men det har jag å andra sidan tyckt länge.)
Ansvar är så att säga början och slutet. Var och en har ett ansvar gentemot sina medmänniskor. Försök förstå, försök lära dig mer, försök inse ömsedighetens fundamentala krav på var och en. Det är bara inom en sådan ram man kan tala om friheter och rättigheter.
/Lars
