Vill ni ha bevis på rasismens kokande heta aktivitet och att invandrare ofta håller i dess främsta fanor? Vill ni ha bevis på det hat, som svensk media vanligtvis reserverar för den vite svensken som en evig skammens stämpel på pannan, och som invandrare, som kan vara lika basunerande av, oftast kommer undan med? Vill ni ha bevis på hur detta utnyttjas till maximum av dessa invandrare? Följ med på en pågående äventyrsresa!
Halal-tv kommer att börja sändas i dagarna. Helvetet har brutit lös på sina fronter. Farhågorna kretsar kring ett par besjalade fruntimmers fräckhet att synas på public service TV och vem som, efter detta program, blir första steningsoffret på svensk mark. I likhet med tidigare offentliga kontroverser återkommer en viss självutnämnd expertklick med facit i handen och dikterar för den, i dubbel bemärkelse, blåögda svensken – såhär ligger det egentligen till, jag vet bättre eftersom jag är en insider. Det spektakulära är att skrynklar man ihop artikeln och kramar ut det man kan krama ut så rinner det av en seg, svavelosande och frätande vätska som i dagligt bruk kallas förvanskande dubbelmoral. Allas vår såg- och yxbärare, den alltid villige, den alltid törstande Dilsa Demirbag-Steen är, som förväntat, fanbärare.
Hon inleder ödmjukt med att såga och hugga allt som hon kommer åt. Idén är fel, programmet är fel, valet av aktörer är fel, journalistiken är under all kritik, producenten är åt skogen, SVT är igensnöad – och detta bara efter att ha läst om programmet. Detta, och det är hon noga med att påpeka, gör hon delvis för alla <i>andra</i> muslimer som, enligt hennes schablonlista, inte passar in i den bild SVT kommer att visa upp. Där dog euroislam som vi hade uppfattat den, för att Dilsas varningar om kvinnor med sjal inte togs på allvar. De universala tankarna hon, ännu en gång, påpekar i artikeln sammanfattas i nedanstående citat:
Det finns många möjligheter för public service att inom ramen för god journalistik lyfta fram mångfalden som präglar den muslimska delen av befolkningen utan att reducera denna grupp till djupt troende, beslöjade, homofobiska nykterister som anser att kvinnor ska vara oskulder fram till äktenskapet och förordar stening vid otrohet.
Hur och varför detta tolererat respekteras kan endast var och en besvara för sig själv, men på offentlig mark finns det ingen annan tolkning än silkesvantar och ett klart önskemål från medias sida om djuprotade provokationer. God journalistik är nyckeln i detta som fäller mångas ansikten. Huvuden kan inte rulla när så många håller om ryggen på varandra, men detta skall icke försakas. Ansvarige utgivaren har replikerat Dilsas påhopp, och en viss ordväxling följer mellan Dilsa och ett av programledarna. Notera det PK-patos som Dilsa visar upp, främst i titeln, men också i texten.
Min protest riktas mot den raljerande Dilsas glorifierade påtalanden om neutralitet, god journalistik och pressetik och hur mycket av detta som efterlevs av henne själv. För ett tag sen hamnade hon i en schism med den svenske Turkietdiplomaten Ingemar Karlsson över hans bok “Kurdistan, landet som icke är”. En ideologisk och definitivt inte journalistisk sågning av Karlssons bok föranledde ett ilsket svar från Karlsson. I dess kölvatten passade Dilsa och hennes allierade fp-kurder på att massakrera alla kritiska och oppnerande röster i sin väg, även sådana som var av samma skrot och korn men som ville nyansera bilden. Däri återfanns siande kritik mot Karlssons så kallade “tvivelaktiga intentioner” samt uppblåsande av petitesser såsom Karlssons användande av arbetsmailet.
Ett allvarligare exempel är Mana-affären. I egenskap av uppdragstagare i en referensgrupp i svenska kulturrådet drog hon i så många trådar hon kunde för att beröva Mana på stöd, med motivationen att tidningen var antisemitisk och rasistisk. På debatt konfronterades hon ansikte mot ansikte, och påpekade att hon hade blivit “felciterad” och det var kvalitén på artiklarna hon vände sig emot. Felcitering är också det argument hon ratar från Cherin Awad och som hon istället använder som argument till sina ords fördel. Inte nog med att hon försökte, mot allt vett och förnuft, och ännu mindre god journalistik, att använda sitt inflytande för att sänka en ideologiskt opponerande tidning, utan samtidigt använder hon ett argument mot personen ifråga trots avståndstagande.
Det är mellan dessa rader man läser farhågorna. Cherins uttalande och hela hennes deltagande i programmet är enligt Dilsa en belastning, där avståndstagandet inte är något annat än ett spel för galleriorna. Denna medvetna misstänkliggörande är högklassig i dess timing. Om vi ska ta Dilsas ord för det så kan vi inget annat än se detta som någon hon själv exemplifierar. Detta betyder att hennes sprickfärdiga aggressivitet och osande attackerande på all opposition är endast ett symtom på hennes inställning. Jag blir mörkrädd! Hennes makt inom riksteatern och svenska institutet må rimligtvis hållas inom reell styr, däremot är hennes ställning som styrelseledamot i Röda Korset nedslående i sammanhanget. Jag blir rädd när en person, som använder koranreferens som invektiv, är i en position där hon bokstavligen avgör vem som ska få medicinsk hjälp och vem som ska lämnas åt sitt eget öde. Röda korset var inte omedvetna och jag kan inte lita på att mina pengar flyter herrelöst ur händerna på en opportunist, som flagrant manifesterar sina egna tvivelaktiga intentioner. Blir världens nödställda muslimer utan om hon får bestämma? Kommer hon att beröva hushåll där besjälade kvinnor finns? Jag vill inte riskera detta och om 20 år se tillbaka på ett maktmissbruk som kostat människor livet. Det finns otalt med andra organisationer där hjälpen och hederligheten i uppgiften är i fokus och där man kan gå med gott föredöme – i verksamhet och i ledning. Fy på er, svenska röda korset!
/Zheer
